Ännu mera Gospel!

Jag har varit inne hela dagen och sjungit. Inget firande av vare sig Knugen eller en eld så långt ögat kan nå. Det enda jag har hört är valborssmällare lite här och var men det har faktiskt tystnat nu.

Dagen har varit lika intensiv idag som igår, om inte mer. Ibland var det riktigt jobbigt. Jag har låg ljudnivåtröskel, blir trött och irriterad när alla pratar i munnen på varandra och ingen lyssnar på vad som sägs. Jag kan inte tänka med allt surrsurr i öronen. Jag blir trött av det.

Fast jag kan inget göra mer än att utgå ifrån mig själv, att göra det bästa JAG kan. Jag får lov att gå undan om det blir för jobbigt och ha tålamod både med mig själv och andra.

Eller inte. Jag får känna irritation. Ibland har jag bara inte det där tålamodet!

Det är ju inte så att jag inte surrar och pratar, visst gör jag det, men för det mesta är jag faktiskt tyst och jag försöker vara koncentrerad och fokuserad. Jag menar alla dippar vi ibland. Jag får försöka ha överseende och tänka på att jag också gör det ibland. Jag är på intet sätt perfekt.

Dricka lite rött te och sen direkt i bingen.
Adjö! For now.

/K

I morgon är en annan dag

Egentligen är jag för trött. Jag borde sova. Nu. Men jag måste bara säga... att dagen har varit intensiv, rolig, arbetsam och i morgon kommer en dag till med hårt hårt arbete. Vi har spelat in 5 låtar idag, i morgon blir det 7, vi höll på att spela in mellan 10.00 till 21.30. Pust!

I morgon är en annan dag.
Väl mött då!
/K

Tvättstugeflört

I morse när jag skulle hämta upp tvätten höll jag på att få skrämselhicka. Precis utanför torkrummets dörr står en karl. Jag kom liksom runt hörnet och såg honom inte så jag blev rädd, var inte beredd att det skulle stå någon där. Vi skrattade och han frågade om jag blev rädd och att det inte var meningen att skrämma mig. Jag log lite hult och sa: "Ja, jag är ju precis nyvaken också".

Varför sa jag så för? Var jag tvungen att uppmärksamma honom på min sömninga uppenbarelse? Jag hade på mig mina röda plyschbyxor och t-tröjan jag sovit i. Och så hade jag knullrufs... håret stod på ända! (nej, jag hade tyvärr inte...) Han såg för övrigt väldigt bra ut! Jag trode att han var någon hantverkare av något slag, de håller på att fixa balkongerna i vår förening men senare förstod jag att han städar i vårt trapphus.

Jag plockar in min tvätt i min blåa IKEA-kasse. Han står precis vid dörren till trappen upp och erbjuder sig att öppna dörren åt mig. Jag tar tacksamt emot hjälpen och kånkar upp eländet (kläderna alltså ;) till min ytterdörr. Jag bor på nedre botten så det är inte långt att bära. Han går förbi precis när jag ska stänga dörren och kommenterar just det, att jag har tur som bor så nära tvättstugan. Vi ler mot varandra och jag stänger dörren.

Precis när jag har gjort det, stängt dörren alltså... får jag för mig att jag glömt nyckeln. Jag kan inte hitta den! HJÄLP! Jag kollar utanför i dörren om den sitter där. Det gör den inte. Sen kollar jag på kroken innanför dörren där jag alltid hänger den och där är den ju! Snacka om tillfällig sinnesförvirring! Jag blev så distraherad av "snygge mannen" att jag glömde bort vad jag nyss gjort.

Är det en vanlig reaktion?
Eller vad?

/K

ps: I morgon ska jag sjunga!!! Måste gå och sova nu, klockan är sent. Adjö!

Stelbent

Idag har jag jobbat halva dagen, intensivt och sen åkte jag hem. Jag hade SÅÅ mycket tvätt och jag hade satt ut allt i hallen och så när jag skulle in till köket och laga mat eller vad jag nu skulle göra, så slog jag knät i dörrposten. Det gjorde så jäkla ont! Jag skrek rakt ut: "AJ SOM FAAN!" och sen lite extra primalskrik på det. Knät svullnade upp och jag linkade ner i tvättstugan med ena benet rakt. Dessutom var jag tvungen att gå fram och tillbaka några gånger eftersom ja, jag hade ju mycket tvätt.

Tvättatvättatvätta oj, där var visst en nyckel från jobbet som jag glömt i ena byxfickan... Synd bara att jag hann tvätta den innan! HAHA! Jag ringde till jobbet och som tur var hade de en extranyckel så jag behövde inte åka dit. Annars hade jag ju gjort det. Nyckeln är nu i alla fall lite extra ren.
Det kan väl aldrig vara fel.

Och medan jag väntar på att bilden ska laddas upp, kan jag ju passa på att önska... hm, ja vad då? Vet inte riktigt. Jo, ha en fortsatt bra kväll. Jag ska sova ut i morgon.

/K

Bloggtoppen har försvunnit!

This site has been suspended.

De smakte inte evje!

Jag har precis kommit hem från en god matafton på La Cochina på Renstjernas gata på söder. En fin italiensk restaurang med himelsk god mat. Det var mor min som bjöd familjen på födelsedagsmiddag. Jag åt mördegsinbakad kyckling med ost, varma grönsaker som simmade i en otroligt god gräddsås. Efterrätt: Pannacotta. Åhh, vad det var gott! Min mage står i fem hörn och jag känner mig rätt däst. Egentligen borde jag sova (ska upp tidigt i morgon igen) men jag är för mätt. Får vänta lite.

Annars har dagen gått i ett. Jobbade till klockan 14.00 idag och var med på ett otroligt ansträngande personalmöte där alla pratade i munnen på varandra. Jag tycker det är så jobbigt! Och jag blir så trött i huvudet! Ett evigt kackel är det på de där mötena. Jag hade spänningshuvudvärk hela dagen som på ett mirakulöst sätt försvann så fort jag gick från jobbet. Hm.

Klockan 15.00 var jag hos min kurator och efter det åkte jag hem och hann såväl boka en tid i tvättstugan som att ta en dusch. Sen bar det iväg till restaurangen.

Å nu är jag hemma igen. Så i morgon är det jobb men sen väntar en ganska lång och härlig semester! Jippi eyy!

/K

Igår är inte idag

Igår var jag sprudlande glad och både stolt och tillfreds över mig själv. Jag kände fläkten av en atmosfär jag väldigt gärna vill ta del av. Jag kände lockelsen att få arbeta med det jag utbildat mig till att få spränga mina gränser och utmana mig själv.

Idag är jag ledsen och orolig. Jag har lyckats hålla ifrån mig mitt nuvarande arbete hela helgen och inte tänkt alls på det. Det har varit så skönt att kunna koppla av och koppla ifrån. Jag är på väg, på väg därifrån och till någonting annat, vad det nu blir. Det är en process som nog tar lite tid. Jag är bara så otålig! Jag vill att det ska hända NU! NU! NU ! Men det funkar inte så... det kommer när det ska. Det blir som det blir.

Jag har inte hört ett ljud från vare sig Riksantikvarieämbetet eller Medelhavsmuseet. Det är väl som det ska med det också.

/K

Jobbintervju 3; Försvarshögskolan

Klockan 10.00 i morse var det dags för intervju igen.

Försvarshögskolan ligger bakom KTH och är ett stort modernt nybyggt glaskomplex. Kvinnan som skulle ha intervjun och som är arkivansvarig, mötte upp mig i entrén och vi gick tillsammans (efter att ha köpt kaffe) upp till en liten konferenslokal. Hon berättade om verksamheten och lite runtomkring och jag berättade om mig själv och min utbildning. Hon frågade vad jag hade för löneanspråk (jag blir alltid nervös av den frågan och så hade jag inte tagit reda på vad ingångslönen var. Det skulle jag naturligtvis ha gjort) så jag sa en alldeles för låg siffra. Har kollat på DIK:s hemsida nu... Men det behöver ju inte vara kört för det! Att få högre lön menar jag.

Sen gick vi rundvandring i huset, bl a till arkivet där tyvärr elektriciteten var avstängd så vi fick gå in mörkret med ficklampa. Jag såg inte så mycket men fick väl en liten uppfattning iaf. :) FHS har både spinninglokaler och gymlokaler i källaren och man har rätt att ta ut fyra timmar friskvård i veckan vilket är ganska mycket. Vanligen brukar det vara en timme, om det funkar för verksamheten och det gör det ju nästan aldrig, iaf inte om man jobbar inom vården.

Det kändes verkligen jättepositivt och hon uttryckte det också innan jag gick ut i solen med jackan på ärmen och solglasögonen på näsan. Håll tummarna nu! :)

Efter intervjun åkte jag till city och träffade J vid Åhléns. Vi gick och käkade på Taco Bar och sen gick vi lite i affärer.

Det är skönt att vara hemma nu, jag ska iväg om ett tag igen och sjunga. det är sista övningsdagen innan cd-inspelningen som äger rum nu i helgen. Spännande ska det bli! Och roligt! :)

Jag måste äta nu, så jag inte svimmar. Det vore ju hemskt tråkigt.

Jädras! Jag kan inte ladda upp några bilder just nu, återkommer!
Har problem med blogger.com också! Inlägget kom inte med! Men NU då!

Mupp! :=

/K

ps: Kom hem för en stund sen från kören. Vi övade till 21.30 ikväll.
Och blogger funkar igen FANTASTISKT!

Klockan är nu 22.43. Bip!

Konst på Moderna

Idag har jag och G varit på Moderna Museet. Vi såg utställningen om målaren --} Dick Bengtsson.{-- Jag har inte stött på honom tidigare men hans konst var faschinerande. Han målade i olja på pannå och motiven är ofta idyller som t ex en kyrka belägen i vacker natur, men i ena hörnet av målningen är ett hakkors målat för att liksom säga att allt är inte vad det syntes vara att det finns saker dolda under ytan som vi inte ser. Kommentarer om tavlan med Hitler som motiv, är kanske överflödig men Dick Bengtssons konst var och är fortfarande samhällskritisk och det är bra. Jag blir nyfiken på honom som konstnär.

Ur Moderna musetets samling:
1). Dick Bengtsson; Richard in Paris, 1970.
2). Dick Bengtsson; Hitler och drömköket, 1973.


/K

Vårkänslor?

Idag har det varit vår! Jag hade kortärmat på mig ute när jag stod på balkongen. Sköönt! Katten balanserade på balkongräcket och kikade ner på den andra kattan som jamade med långa mjaoouu.

Lite vårkänslor kanske? :)
Någon?

/K

Otäcka djur

Ikväll blir det utgång till Cliff Barnes. Jag vill dansa lite grann, sist jag var där var jag halvsjuk och orkade inte stuffa så mycket som som jag ville. Men nu så...

Igår blev en lugn hemmakväll men jag gluffade inte i mig allt det där jag köpt, det blev faktiskt bara två mumsmums framför filmen "Anaconda 2 - The hunt for the Blood Orchid". Filmen var väl sisådär, men jag blev rätt skrämd och skrek till några gånger. De där överaskningsmomenten är inte att leka med. Jag vet att de kommer, men jag blir ändå skiträdd. Hm. Ja, jag är nog inte överförtjust i ormar heller, ogillar både jätteormar och de som är mindre.

Jag vet att i verkligheten är antagligen ormen räddare eller mer skygg än jag, men det är mest känslan... den där djupa skräcken som finns. Jag tror det finns en djup inbyggd rädsla hos de flesta människor, att vara rädd för ormar. Jag har den rädslan i alla fall.

Den andra bilden här tycker jag är skitläskig. Att veta att allt möjligt rör sig där nere under vattnet, men inte veta vad det är. Frågan är väl vad som är värst, att veta eller att inte veta... HU! Jag skulle aldrig aldrig aldrig gå där!!! Jag skulle aldrig i livet gå över ett träsk i djungeln. Jag skulle aldrig åka till djungeln över huvudtaget! No Fucking Way! Jag gillar inte ormar, krokodiler, stora spindlar eller andra farligt otäcka djur.

:=
Så det så!

/K

Fredagsmys

Ordväxling mellan två familjer på mitt lokala ICA.

Kvinnan till lillkillen i den andra familjen: "Lukas, ska ni också ha fredagsmys? Vad mysigt!"

Lillkillen lyser upp och nickar ivrigt: "Ja, jag har lovat att jag inte ska bråka så mycket".

Öhh...

Själv ska jag ha fredagmys tillsammans med katten och TV:n. Jag har bullat upp med ett kolestorolstint utbud som påskmust, ostbågar, mumsmums och choklad... Får se om jag orkar goffa i mig allt. Har ätit en rätt kraftig middag...

burp.

/K

Liten Karin

En liten Karin.

Fotot togs i början på
70-talet. Jag gick på dagiset Björken. Jag hade en blå täckjacka med breda ränder i orange.

/K

Men hallå! Det har snöat här idag!

Mupp! :=

Å nu ska jag sova

Idag har jag varit hos mamma. Vi åt lunch och efteråt drack vi te på altanen. Det var härligt att lapa sol och vi satt där ett bra tag. Efteråt gick vi en promenad längs med vatttnet. Under promenaden ringde min mobil (tur att jag hade den med) och det var en man som ringde från en myndighet i Stockholm. Han hade pratat med dem på Riksarkivet om de visste någon arkivarie och så rekomenderade de mig. Eftersom jag var på promenad hade jag inte min almanacka med mig. Det förstod han och föreslog att han kunde ringa senare. Hm, tänkte jag snabbt för mig själv.... klockan 15.30, då är jag tillbaka så då kan han ringa. Mamma och jag gick hemåt i god tid. Klockan blev 15.30 och den blev 15.45. Väntan, väntan.... inget telefonsamtal.

Klockan 16.00 hade han fortfarande inte ringt... då ringde jag själv upp. Han satt i sammanträde och skulle återkomma! Suck. Klockan var 16.55 då telefonen ringde. Det var en kvinna som ringde å hans vägnar och vi bokade in en intervju i början på nästa vecka.

För övrigt har jag varit hos min läkare idag och fått ytterligare sjukskrivning. Det är alltid en anspänning att gå till läkaren och jag var jättetrött efteråt. Visserligen var jag där redan kl 08.00 och jag hade sovit på tok för lite natten innan, så det är kanske inte så konstigt.

Jag ringde min chef under fm och meddelade honom om min sjukskrivning men han satt i möte och ville jag skulle ringa till avdelningen i stället, så det gjorde jag. Pratade med en kollega som skulle lämna meddelande till honom (igen) att han skulle ringa mig. Han har inte ringt. Alltså vet jag fortfarande inte hur jag ska jobba i veckan.

Nu ska jag släcka ner och gå och sova. Är jäkligt trött.

/K

Oh, Mr Darcy!

Jag har sett "Stolthet och fördom" på Dvd. Och jag säger bara det... --} Colin Firth, {-- finns det någon sexigare man? Speciellt som Mr. Darcy... Phhu! (Svett). Jag blir ju alldeles darrig...!

Den blicken, den utstrålningen... jag säger bara:

Mjaouuu! Grrrr! Aoohh!

:)

/K

Vårpromenad på söder

Jag hade svårt att komma upp idag och ta mig före någonting. Ångesten höll mig kvar hemma till klockan 15.00 då jag äntligen tvingade mig upp ur sängen och ut! Ut i vårvädret! Katten var rastlös och ville ut på sin första riktiga vårpromenad utanför porten. Hon trippade ner i trapphuset och ut. Nervös som hon ju är i sin natur, jamade hon hela tiden och liksom tryckte sig mot marken. Ibland stannade hon till och tuggade lite gräs eller luktade på någon krokus. Jag tänkte ta ett kort på henne men hon hann smita in.

Jag har fotat med min nya mobilkamera för att öva mig lite :) Själv blir jag oftast inte bra på kort och här ser jag rätt sammanbiten ut med en djup rynka mellan ögonen. Visst kan jag skylla på att jag blev bländad av solen, nej föresten det kan jag inte... solen var bakom mig! Japp.

Sen tog jag tunnelbanan till söder. Vid Götgatan, utanför Slussens tunnelbana stod tre gatumusikanter. Det är ännu ett vårtecken, när gatumusikanterna börjar spela. De spelade härlig jazzig musik, en ung kille sjöng och spelade gitarr. En äldre svart man spelade på en hemmagjord bas som satt fast i en aluminiumbalja. Den tredje mannen spelade keeboard och spelade något slags blåsinstrumet på en och samma gång.

Jag tog en sväng till Mosebacke och köpte biljett till Vårfesten som Poeter.se anordnar i maj. Sen fortsatte jag min väg mot Söderhallarna. Jag tog en fika på Robert's coffee och satt där ett tag och tittade på folk.

Tog en sväng in i en butik och hittade en fleecekofta som jag trodde kostade 100 kr. Vilket kap, tänkte jag. Den tar jag. Fast det visade sig ju vara fel. Det stod att det var 100 kr rabatt, inte att den kostade 100 kr! Jaja, jag köppte den i alla fall. Den var fin och blå och går ihop med mina blå ögon, *blink, blink*. Tänk, jag mår (nästan) alltid lite bättre när jag shoppat lite grann. Ett tag kändes det riktigt bra och jag kände mig till och med lite glad. Solen lyste och det var ganska varmt ute.

Jag hann köpa en bok också på min vårpromenad, "Hanteringen av odöda" av Johan Ajvide Lindqvist. Jag har läst hans bok "Låt den rätte komma in" och den kan jag verkligen rekomendera. Jag sträckläste den.

Ok, nu ska jag se om jag kommer lyckas föra över lite bilder från mobilen. jag har installerat lite här idag... alltid lika spännande.... hm.

Vad vill ni se?

- Gullig ihoprullad katt?
eller
- Sammanbiten Karin i solglasögon?
eller
- Gatumusikanter vid Slussen?


Hurra det funkar! Härligt! Det ger en viss tillfedställelse det här, att fota själv. Men jag väntar med att publicera kort på mig. Ni får ge er till tåls, det kanske kommer... :)

/K

Två pralliner mot en skumbanan

Det blev rätt trevligt i alla fall hos mamma och Sv. Mycket och god mat. Det skrattades ganska mycket vid bordet, speciellt när vi skulle byta påskäggsgodis med varann. Det är en liten tradition vi har, att byta till sig godis som man gillar. Två pralliner mot en skumbanan, eller en gummiråtta mot en dumlekola. Allt beroende på vad man tycker om naturligtvis och det kan ju vara väldigt individuellt :) .

Men nu har kissen rullat ihop sig på soffan och jag ska rulla ihop mig i sängen och sova.

God natt!
/K

La Familia

Idag är det påskmiddag hos familjen. Mamma, Sv, mina två syskon, min moster och morbror kommer vara där. Jag ska vara där innan klockan 17.00, då middagen serveras. Det kan bli trevligt, det beror lite på hur jag själv mår tror jag. Ibland kan de där familjemiddagarna bli lite väl stiffa, men det är väl bättre än att sitta här ensam och glo.

Det är som att den ena middagen är den andra lik. Spelar ingen roll om det är jul, påsk eller någons födelsedag som ska firas. Ett ex är när jag ska bjuda på födelsedagsmiddag. Jag kan inte ha middagen hemma hos mig, eftersom Sv är allergisk mot katten. Därför blir det hemma hos dem. Jag betalar och lagar all mat med mamma som hjälper till. Förra årets födelsedagsmiddag var en sån. Jag mådde inte säskilt bra, var deppig och nere och ville väl egentligen inte riktigt... men föll för trycket. Eftersom det förväntades av mig. Mina syskon frågade mamma om jag skulle ha något, i stället för att fråga mig direkt. Så där är det lite grann i vår familj. Inte direkt raka puckar utan mamma blir oftast som ett ombud, medlare eller en mellanhand. Rätt dyssat egentligen.

Åh, idag känner jag mig bara så ledsen! Ingenting känns riktigt bra. Vill bara gå och lägga mig i sängen och läsa ut boken jag håller på med.
Jag tror jag ska göra det faktiskt.

/K

Närhetsbrist

Idag (fredag) har det varit jobbigt.

Jag längtar efter och saknar:

- närhet (min hud har närhetsbrist)

- att få komma hem till någon (förutom katten)

- att känna samhörighet med någon

- kärlek och många kramar

- sex

- att ligga nära, nära den jag tycker om

Min kropp och mitt sinne vaknar som ur dvala. Jag tror att mina känslor fryses ner under vintern för att sakta, sakta värmas upp under våren. Fast jag har inte riktigt orkat med det där… dejtandet, på ett tag. Jag orkar inte. Det funkar inte, det kommer när det är dags. Kärleken kommer när den ska. Jag måste ju tro det. Annars är det ju hopplöst. Jag kan inte, vill inte tro att det är så att kärleken inte är för mig. Jag menar, ibland tror jag det är något fel på mig! För det funkar bara inte! Jag går på den ena smällen efter den andra. Tilltufsad, sårad och ärrad reser jag mig igen. Ja, jag reser mig upp igen. Än så länge.

Jag reste mig efter relationen med N. Det tog visserligen drygt tio år innan jag kunde bryta helt med honom men nu är det gjort. Och jag är stolt över det, att jag reste mig och gick. Tillslut.

Jag tänker aldrig hamna i en sådan relation igen, aldrig. Hellre är jag då ensam. Jag ser det fortare nu, om mannen jag träffar/dejtar är manipulativ, kontrollerande och säger elaka saker till mig. Om han får mig att må dåligt. Då går jag, säger: ”Nej tack, gå och ha ett liv men utan mig!”

Jag är värd så mycket mer, så mycket bättre. Jag måste ju tro det, tro att det är på det viset.

/K

Ja, jag dricker påskmust...

OCKSÅ! Det ena behöver inte utesluta det andra!

Ville bara säga det.

Over and Out.
/K

Långfredag

Idag ska jag åka till min vän G. Vi ska äta påskmiddag tillsammans med hennes äldsta son och en av hans kompisar. Det blir lite knytis, jag ska köpa lite mat. Vi firar ju påsk och är lediga av en anledning därför tänkte vi hyra den omstridda och kritiserade filmen "The passion of the Christ" Jag såg den på bio när den kom och blev både berörd och upprörd. Jag grät floder. Jag tycker den är otroligt bra, visst är den våldsam. Men är det så konstigt? Den handlar om Jesus tolv sista timmar i livet innan han dör på korset. Det ska göra ont. Den är brutal. Den ska vara det.
Jag förstår att filmen upprör. En del menar att det kristna budskapet försvinner i filmen eftersom den fokuserar så mycket på tortyren och att porträtten av de skriftlärde och romarna kanske inte är så nyanserade som man skulle kunna önska. Ja, det kan man ju tycka. Fast det tycker inte jag.

Andra menar att filmen är antisemitisk. Det kan jag inte riktigt förstå. Jesus var själv jude. Det var de skriftlärda som ville få bort honom, inte hela det judiska folket. Filmen väcker rädsla och en del tabun till liv hos många människor. Och människor har rätt att få bli upprörda och ha sina åsikter om filmen, så länge jag få ha min.

Filmen är vacker, brutal och blandas upp med tillbakablickar från Jesus liv. Det gör det hela lite lättare för det gör faktiskt rent fysiskt ont i min kropp att se Jesus bli piskad i all oändlighet.

Jag kommer ihåg filmen "Kristi sista frestelse" med Willem Dafoe som Kristus. Även den filmen blev otroligt uppmärksammad när den kom och var mycket kontroversiell och flera kritiska röster hördes, oftast från kristet håll. Om jag inte minns fel så blev den banlyst av Vatikanen och den katolska kyrkan. Jag tycker det är märkligt (fast jag är egentligen inte särskilt förvånad). Kristus framställs som mänsklig. Och han var ju det... också! Människa och Gud i en och samma person. Är det inte det som är en del av det kristna budskapet?

Ok, jag avslutar denna diskussion här. Hoppas jag inte har trampat alltför många på tårna. Äsch föresten, jag har rätt att skriva och uttrycka mina åsikter och det jag känner! Jag tänker inte be om ursäkt för det!

Idag har jag svårt att säga Glad Påsk idag! Däremot kan jag önska er alla en lugn och skön helg!

Kram! K

Så enkelt men ändå så svårt

Nu är det påskhelg och i morgon är det den låånga fredagen, den där dagen som man som regel inte gör någonting på. Jag kommer ihåg när jag var barn att Långfredagen var just väldigt lång.

Jesus gick Golgata fram, bärandes sitt kors. Han blev torterad, hånad och övergiven.


Ja, jag tror. På Gud. Min tro är min, om än något vacklande. Jag tvivlar, ställer frågor, undrar och ifrågasätter. Hela tiden. Jag tror på kärlek. Jag VILL tro på kärlek! (men gör det inte alltid), till Gud, mig själv och mina medmänniskor.

Min önskan är att hitta tillbaka till mig själv där jag tror att också Gud finns. Det är inom räckhåll. Vi har allt vi behöver, här och nu. Tänk om det är så enkelt... och så svårt? En paradox.

Min tro är komplicerad och jag förstår den inte alltid. Och det är kanske som det ska.

/K

Det Gör Ont

Jag har en blåsa i munnen. Det gör ont!

Och jag kan inte, bara kan inte
låta bli
att pilla med tungan och bita lite.
Det smakar metall. Och lite blod.

/K

Än är loppet inte kört

Kvinnan från Raä ringde igår på min mobil, som hon lovat. Jag fick reda på att det hela var uppskjutet till efter påsk då hon skulle ha två intervjuer till. Antar att hon hör av sig igen då. Det är bara att vänta...

/K

Sing along och dålig självkänsla

Nu har jag precis kommit hem från kören. Jag har sjungit nästan oavbrutet i 3,5 timme. Det känns i rösten (rossel) men kroppen har en härlig sprittande energi! Jag blir så glad av att sjunga! Själen mår finfint efter en omgång sång :) Och kroppen är så där skönt trött men samtidigt glad och tillfreds.

Dagen har varit rätt ok. Hade ågren innan jobbet men när jag väl kom dit så funkade det rätt bra. Förutom de negativa tankarna som hela tiden smög sig på. De kom liksom bakifrån, tittade över axeln, petade mig i sida och sa: "Öh, du... nu har du glömt det där igen. Och det där och det där med. Du är värdelös. Ojojoj... det klarar inte du" eller "Hallåå! Du gör ju allt fel! Fattar du ingenting?!!"

Det var bra att gå till kuratorn iaf och få prata av sig. Det är inte roligt att vara i de negativa tankarnas värld, värdelöshetslandet och de eviga katastrofernas "Tänk om..." Det stjäl energi. Det urholkar min själ och bromsar upp mitt liv.

Jag vill leva!
Inte bara överleva!

Det är dags att ta tag i det här...igen. Jag har varit glad och tillfreds med mig själv en gång i tiden. Jag har en gång accepterat mig själv som jag är och i viss mån tyckt rätt bra om mig också. Då sa jag till mig själv att jag var bra, att jag dög precis så som jag är med fel och brister och alla de underbart fina karaktärsdrag jag faktiskt har! Jag tillät mig att känna och tryckte inte ner känslorna. Jag accepterade nästan alla mina sidor, de bra sidorna och skuggsidorna, de jag inte var så stolt över.

Jag får börja om från början igen, bygga upp mig från grunden. I första hand krävs ett stabilt fundament. En stadig grund att stå på. Det är det som är självkänsla. Har människan inte den, är det svårt att bygga upp någonting ovanpå den. Då finns det risk för att det rasar, lite som ett taskigt bygge ni vet. När arkitekten ritar ett hus så börjar han/hon allltid bygga från grunden. Det måste jag också göra.

/K

Måndag suger!

I morgon är det måndag! Villintevillintevillinte! Jobbjobbjobba.

Jag är trött och rädd för veckan som kommer. Det känns som hela mitt liv står på ända. Stora beslut som ska fattas. Avgörande beslut. Och jag har ingen koll alls och det känns jävligt läskigt. Jag kan inte göra något, det är bara att ta det som det kommer, eller nåt. Jag vet ingenting om någonting. En hemskt skrämmande känsla. Känner oron komma krypande.

Nu ska jag göra mig klar för att sova, ska upp tidigt i morgon. Min arbetstid i morgon skulle varit 07.00-20.30, men jag jobbar till klockan 12.00, SOM TUR ÄR! Det där passet alltså. Får man jobba så länge i sträck? (13,5 timmar) Jag bara undrar... Jo det får man väl... antagligen.
Sov gott! /K

Inget blir som man tänkt sig

Klockan 14.00 igår skulle jag vara hos mamma och Sv. Vi skulle tillsammans åka till Täby där en födelsedagsmottagning för en släkting som fyllde 70 år hölls. Det var en massa släktingar där, de flesta kände jag inte igen. Rätt jobbigt faktiskt. Men maten var god och jag drack till och med ett glas vin. Någonstans i mitten började jag må dåligt och jag satt kallsvettig och illamående i en hörn och våndades. Jag var inte särslikt social och ville bara åka hem. Klockan 17.30 åkte jag med hem till föräldrarna och lade mig att vila ett tag efter en dos värktaletter. Någon timme senare var jag någorlunda pigg.

Klockan 18.30 skulle jag träffa arbetskamrater på ett ställe vid centralen. Men jag mådde inte bra så jag drog ut lite på det, tänkte komma senare. Å. hade ringt på mobilen och undrade när jag skulle komma, hon ville jag skulle ringa henne. Jag ringde upp ca 1,5 timme senare men hon hade inte mobilen på... Kruxet var att vi skulle samlats på ett ställe och sen gå vidare. Alltså hade jag ingen aning om var de var. Jag ringde flera gånger till henne, men möttes bara av en telefonsvarare. Jag sms:ade och förklarade att jag mått dåligt och att det var därför jag inte hört av mig. Jag ringde till Ge. och lämnade meddelande (sedan visade det sig att hon inte skulle följa med). Tillsist ringde jag min chef som hade tänkt komma med, men fått förhinder i sista sekunden. Han visste inte heller var de var någonstans.

Iaf, jag hann äta middag hos mamma och sen plötsligt ringde telefonen och det var S. som ringde, hon hade jobbat hela kvällen och hade även hon försökt ringa Å. men inte kommit fram. Hon hade pratat med M. som hade varit på själva stället vid utsatt tid, men när fortfarande inte någon kommit klockan 19.00 så hade hon gått.

Det är jättekonstigt, vad kan ha hänt? Satt alla på olika ställen runt centralstationen och väntade på varandra? (förutom alla vi som hade olika förhinder?) Hade det blivit inställt? S. och jag kom överens om att vi skulle gå ut och ta en öl, eftersom vi inte fick tag på någon annan. Vi träffades på "Krönet" och satt och pratade där ett tag. S. ville gå till "La Cocaracha" och träffa sina vänner och jag hängde på. Vi var där kl 00.30 och de stängde 01.00, så vi hann dansa intensivt i 30 min. S. hade jättetrevliga vänner, öppna och trevliga tjejer. Vi gick vidare i regnet till "Kvarnen" men den kön var inte att leka med, det var 30 meter kö (jag skämtar inte). Jag började bli trött så jag bröt upp och åkte hemåt.

Jag kan inte rå för det och jag vet att det är dumt, men jag har dåligt samvete för igår. För att jag inte ringde så fort jag hörde Å:s meddelande. Ja, jag struntade i det, orkade inte liksom... Och sen är jag rädd för att hon är arg och besviken på mig. Precis som om allt hängde på mig? (Jag är så ego!) Det känns som mitt fel men jag vet att det är irrationellt att tänka så. Jag ville komma dit och träffa mina arbetskamrater! Jag ringde Å. kanske 10 gånger under kvällen! Jag ringde alla andra jag hade mobiltelefonnummer till! Och Jag skickade sms till henne!

Det är så typiskt mig att ta på mig skulden för något jag inte har någon kontroll över. Det är så typiskt mig att ta på mig allt. Ta ansvar för allt, precis som om allt kretsade kring mig!

Kvällen blev rätt ok ändå även om den ju var inkapslad i en hel del mystik och konstigheter :)

/K

Grattis!!! Bloggen fyller 6 månader! :) och några dagar.

/K

Back to start

Jaha, det var det. Jag har inte fått reda på någonting, jag har inte fått något definitivt besked alls. Antiklimax kan man säga. Ringde ang jobbet på medelhavsmuseet och fick svaret att de kände sig mycket osäkra på mig. Jag sa iaf att jag var intresserad av jobbet och hon skulle fundera och återkomma till mig nästa vecka.

Jaha ja.

Det knöt sig i magen och jag blev ledsen. Och arg på mig själv. Att jag är så genomskinlig. Att det går att se exakt vad jag känner och tänker. Att jag inte kan ljuga eller frisera saker till min fördel. Att jag är ärlig. Och alltid säger som det är. Oftast. Att jag är som en öppen bok. Naken. Hudlös. Jag behöver fan i mig en rustning! Nu!

Jag behöver INTE bli mer självkritisk än vad jag redan är! Tack!

Så... deja vú. Back to S.T.A.R.T.
For now.

Jag är naken, utan hud.
En rustning av rostfritt stål
är allt jag behöver.

© K.C.L
96-09-22

Hjälp!

Jaha, inget blir någonsin som man tänkt sig! Det går inte att tro att man kan ha kontroll över vad som ska hända! Det är liksom bara att följa med! Eller nåt.

Min stressnivå är på högvarv och jag mår faktiskt lite illa.

Ringde Raä för att fråga hur det gått (chefen där sa ju faktiskt att hon skulle ringa under veckan) men min mamma sa: "Hon är arbetsgivare, det är på deras villkor, tänk på det. Ring själv du i stället". Så det gjorde jag. Svaret jag fick var att de inte var klara med intevjuerna än, att det hela blir uppskjutet till nästa vecka. Hon hade haft såå mycket att göra, saker som kommit emellan osv. "Jag hör av mig i början på nästa vecka, det lovar jag" sa hon.

Jaha... det var ju bra.

Så nu vet jag ännu mindre hur jag ska göra. Jag vet bara att jag måste göra något! Kan inte bara sitta och vänta på att de ska ringa och så kanske jag inte ens får det!

Min mobiltelefon ringde för ett tag sen (innan jag ringde Raä). Handsfreen satt i klykan och jag fick inte ordning på den riktigt så jag tryckte på "svara" innan jag hunnit få in snäckan i örat, blev lite skärrad och utbrast "Hjälp" innan jag svarade med mitt namn. Kvinnan i andra änden skrattade gott, det lät faktiskt lite kul. Jag sa: "Jag fick inte upp telefonen riktigt" Och så skrattade vi åt det. Hon visste precis hur det var sa hon. Sen presenterade hon sig och sa att hon ringde från Riksarkivet...

Hon hade min ansökan eftersom jag sökt arbete där. Nu hade hon fått en förfrågan från en annan myndighet om hon visste några utbildade arkivarier som de kunde ringa till. Hon var ju tvungen att ringa mig och fråga om hon får ge mitt telefonnummer till dem. Jag sa att det fick hon.

Som sagt det börjar röra på sig nu med jobb, efter månader av t y s t n a d.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra.

Mitt huvud känns två nummer för litet och pulsen går på högvarv. Nej, jag har inte lika liten hjärna som Homer... men ibland vore det onekligen ganska praktiskt... ;-)

Douh!

/K

Heja Dr. Bill!

Jag gillar Dr. Phil, jag tycker han är jättebra! Komersiell javisst men såå klok. Ja, jag är bara lite ironisk, men jag tycker faktiskt han oftast säger bra saker och har vettiga åsikter. Han är rak, tydlig och skräder inte orden. Ok, vissa saker han tar upp borde väl vara självklara, som frågor rörande olika relationsproblem t ex, med det är ju inte alltid det. Självklart alltså. Relationer är svårt. Speciellt kärleksrelationer, kanske därför jag inte haft någon på länge. Länge.

Dr. Phil tar upp alla sorters problem (finns det något han inte tagit upp?), både tunga ämnen som hustrumisshandel, droger, incest, prostitution och lite "lättare" ämnen som viktproblem :) (det där var faktiskt inte meningen......det bara blev så liksom. No offence), kvinnor som inte kan välja bröllopsklänning, ämnen om hur man dekorerar julgranen eller hur man lagar en god middag till sin käresta på Valentindagen (jag kom på de där alldeles av mig själv, vet inte om han faktiskt har haft ngn show om just de ämnena, men ni fattar...).

Det enorm roliga ungdomsprogrammet Raggadish på Svt har gjort en parodi på Dr. Phil, fast här heter han länk: --} Dr. Bill. {-- Det är faktiskt riktigt skruvat roligt! Och riktigt likt! Omid Khansari heter han, imitatören. Lysande är han! Klockren imitation! Det finns några videoklipp kopplade till länken. Kolla in dem!

Tidigare har Raggadish gjort en parodi på Big Brother med det slående namnet Big Bullshit! som ju är ett mer passande namn tycker jag.

Men titta på dem, visst är de lika? Det går nästan inte att se någon skillnad. Jag hejar numera på Dr. Bill. He is my idol! Han är mycket skojigare.

Heja Dr Bill!
/K

L I M B O

Jag är i limbo, i ingemansland. Har inte hört något än. Har haft på mig mobilen hela dagen utifall att de skulle ringa från Raä, men icke... telefåånen har varit plågsamt tyst och nu är klockan redan 17.30. Min mamma tyckte jag skulle ringa dem, men det har jag inte gjort. Hon sa:

"Smid medans järnet är varmt! Ring dem när du kommer hem i em. Får du ett nej, ring då fort som sjutton till Medelhavsmuseet. Du får fundera över vilket av jobben du helst av allt vill ha"

Jag har vägt fram och tillbaka och ändrat mig sjuttielva gånger med ljusets hastighet.

"Å ena sidan, å andra sidan" Yadi, yadi...

Som jag ser det finns det tre olika scenarion.

1. Jag får ett av jobben, då tar jag det, vilket det nu blir! Tjoho! =)
2. Jag får båda, då måste jag välja!!! Hjälp! Vilket vill jag ha?! Beslutsångest =O
3. Jag får inget av dem, ja då är det ju som det är.... Skit! :=

Nu kan jag bara vänta, tadamtadamtadam.....................

/K

Liten blir stor

Liten blir stor...
/K

--}länk{--

Prylfippel

Igår efter intervjun gick jag till en Vodafoneaffär. Jag hade fått ett erbjudande hemskickat med 500 kr rabatt och tillfälle att köpa en ny telefon. Det var ett erbjudande från min tidigare mobiltelefonoperatör som ska upphöra, verkar det som. Jag har redan tidigare tittat på en Ericsson W800. Den har jag varit sugen på under en längre tid. Jag gjorde nog ett ganska virrigt intryck för jag var jäkligt trött och säljaren försökte förklara alla kluriga erbjudanden han hade för att jag skulle bestämma mig. Han var mycket tålamodig och tog sig tid att förklara hur det hela låg till. Mycket sympatisk försäljare faktiskt. En man att akta sig för med andra ord. :)

Någon veligare och ambivalent människa än jag, på denna sida om Stockholm finns nog inte. Så här lät det på ett ungefär:

Han: "Men om du får en hockeytröja?"
Jag: "Hm. Jaa jag vet inte riktigt.... kanske Är det en bra telefon då Eller det vet jag ju för en av mina kompisar har en sån?"
Han: "Men du kan få en Dvd-film också. Jag har 'The Italian job' "
Jag: "Attans, har du ingen annan? jag har sett den" (säger jag med ett flirtigt leende)
Han: "Nej, det är den jag har"
Jag: "Ja men ok då! Nu slår jag till! Jag har ju faktiskt kikat på telefonen förut och...."

Inte vet jag om jag tjänade på köpet, vill gärna inbilla mig det. Jag är bunden till Vodafone i 24 månader men så brukar det ju vara. Jag behövde inte betala någonting för telefonen, i butiken alltså. Han hade räknat ut att jag skulle fått betala 25 kr kontant men när jag halade fram mitt visakort struntade han i det och lika glad var jag!

Så nu har jag en tre nummer för stor hockeytröja i min garderob och en dvd-film jag redan sett. Hela kvällen har jag fipplat med nya mobilen, jag råkade ringa en kompis av misstag också. Nya moilen påminner i upplägget om min gamla men jag halkar ibland på den där lilla runda knappen och så händer det massa saker jag inte har riktigt kontroll över. Visst överlever jag det, trots att jag i ett av spelen lyckades trycka in spanska som språk och nu kan jag inte gå tillbaka och ändra, jag är inte säker på att det går... fast det borde ju göra det. Är det någon där ute i cyber som vet? :)

Jag tog mitt första kort med mobilkameran på min kisse där hon ligger på soffkanten, ihoprullad som en boll med tassen över ansiktet. Hon vill inte att någon ska se hur hon ser ut. Eller så är hon känslig för ljuset.

Najmen nou skaj jaeg sowaa. [pauw wriktigt].
Hejhej
/K

Jobbintervju 2 eller Nasse och I-Or

Nu är jag helt slut, det har varit intensiva dagar. Igår var jag så på Medelhavsmuseet och på jobbintervju. Chefen från Göteborg mötte jag i entrén och vi gick tillsammans upp till ett tomt tjänsterum där ytterligare en person skulle vara med. Det var kokhett i rummet och det var inte bara det att jag var nervös. (Det var faktiskt väldigt varmt). Vi satte oss ner med varsinn kopp kaffe och jag fick berätta om mig själv och min utbildning. Det var en bra dialog vi hade tycker jag och jag kunde berätta klart och tydligt hur jag såg på saker och ting och vad jag tyckte. Det kom upp ganska snabbt att jag inte har någon arbetslivserfarenhet inom arkivsektorn. De såg inte direkt det som ett hinder tror jag, det var mer jag själv som gjorde det. Min osäkerhet kom fram tydligt, den dåliga självkänslan poppade upp som Gubben i lådan och visade sitt fula tryne.

Ok, nu ska jag INTE slå på mig själv, jag ska härmed bryta den dåliga vanan som jag har att racka ner på mig själv! Det är bara så svårt att stå emot, det kommer över mig och jag blir bara sådär väldigt liten och osäker. Jag är en blandning av Nasse (Kära nån, kära nån... eller "det är svårt att vara modig när man bara är ett Mycket Litet Djur") och I-Or ("Alla kan inte och somliga vill inte, så är det bara" eller ännu hellre: Först Eftertanke och sedan Hårt Arbete"). Skulle vilja vara mer som Nalle Puh som bara är... och tar saker som de kommer. Men å andra sidan, en kombination av de tre kanske inte är så dumt? I lagom doser då :)

Jag tror att de på Medelhavsmuseet är intresserade och att det faktiskt finns en chans att jag kan få det här jobbet. Det är ju min chans! Det är nu eller aldrig som gäller! Ska jag låta mig själv stå i vägen och den kapaciteten som jag faktiskt har?! Nix Pix!

Nu ska jag rada upp vad jag är bra på och varför jag har chans att få det här jobbet, lite skryt med andra ord (ni får blunda nu om i vill) :)

1. Jag har en toppenbra utbildning, Fil. Mag med arkeologi som huvudämne
2. Kombinationen med ämnesvalet gör att jag passar för tjänsten (konstvetenskap, Antikens Kultur o samhällsliv och arkivvetenskap)
3. Jag är envis och ger jag mig sjutton på att göra något så gör jag det också.
4. Jag är ambitiös
5. Jag är analytisk
6. Jag strävar alltid efter att göra mitt allra bästa
7. Jag är positiv! (för det mesta)
8. Jag är noggrann
9. Jag får här chans att utnyttja den gedigna utbildning jag faktiskt har! Är det inte det jag vill?!

För en stund sen ringde arkivarien från Göteborg som jag i så fall kommer samarbeta med om jag får tjänsten vid Medelhavsmuseet. Det var ett bra samtal, jag fick veta lite mer om vad det innebär. Jag sa att jag ville ha lite betänketid (har ju det andra jobbet på Raä också).

Jag vet verkligen inte någonting om någonting, jag är i L I M B O! HJÄLP! Det är liksom bara att vänta nu! Och det är jobbigt! Jag vill bara att det ska vara i slutet på veckan då jag fått något slags besked, någonstansifrån!

/K

Nervositet!

Jösses vad nervös jag är! Jag har drömt förvirrade drömmar om intervjun idag. Nu har jag iaf förberett mig lite genom att titta igenom en del av mina konst- och historieböcker jag har om Egypten, Grekland och Rom, för att komma i stämning lite grann.

Jag vaknade tidigt i morse (05.30) och försökte somna om efter att jag läst tidningen, men klockan 09.00 började grannen två trappor upp att slipa golven och det vibrerade ända ner till mig på nedre botten. Ett jäkla oväsen alltså.

Nu ska jag äta lunch, måste ju vara fit for fight för senare! :)
Andas Karin, andas!
/K

Bön och jazzmusik

Idag har jag först gjort ingenting sen ingenting och sen ingenting igen. Efter ett tag blev jag så trött på göra ingenting, att jag åkte till Allhelgonakyrkans mässa på söder för att se lite människor och få någon sorts andlig andhämtning. Som vanligt var kyrkan proppfull, jag satt längst bak, längst ut i bänken. Försökte slappna av men jag har varit ledsen och nervös (för i morgon) hela dagen så det var lite svårt att slappna av så där på riktigt. Men jag försökte i alla fall. Träffade V. utanför kyrkan och hon följde med till Kebabkungen på Götgatan för jag hade som vanligt slarvat med maten och var vrålhungrig. Vi satt och pratade, sen gick vi mot Slussen. V. blev sugen på att gå och ta något att dricka och jag hängde på. Vi hamnade på Mosebacke och satt där och softade och lyssnade på jazzmusiken/kletzmermusiken som strömade ut genom de stängda dörrarna från rummet innanför. Min fot började stampa takten alldeles av sig själv och svunna minnen från Wik började göra sig gällande.

I början av 1990-talet gick jag på Wiks folkhögskola. Läänge sen, jag vet. :) Jag började spela saxofon som jag hyrde från en musikaffär i Uppsala. Jag sökte till Wiks musiklinje och kom in. Jag tog saxofonlektioner på skolan och spelade tillsammans med mina klasskamrater i olika ensamblar. Roligt var det men tufft. Mina överkrav på mig själv började som vanligt göra sig gällande (vilket jävla gissel det är) och jag hade svårt att hänga med, speciellt på musikteorin som ju var jättesvår. Däremot var jag rätt bra på gehör, men att skriva egna låtar var ju bara för svårt och inte min grej alls.

Alla de där minnena kom tillbaka när vi lyssande på jazzmusiken på Mosebacke. Det var en härlig tid, en nostalgisk tid på Wik. Det hände mycket mer än att jag tog saxofonlektioner och att jag hade svårt med studierna, men det får jag ta en annan gång.

Det blev en ganska bra eftermiddag och kväll tillslut, tänk vad det gör mycket att bara gå ut och gå, att ta sig före n å g o n t i n g ,se lite folk och träffa en vän. Andligheten kan ta sig många uttryck, både genom bön, jazzmusik och bra nära samtal med en god vän.

Nu ska jag gå och sova för nu är klockan så där mycket igen!
Må gott!
/K

Jobbintervju 1 och lite däromkring.

Jobbintervju i fredags. Biblioteket (Kungliga Vitterhetsakademiens bibliotek) och arkivet (ATA) finns numera i de nya lokalerna i Östra stallet på Östermalm.

Jag trotsade snöstormen och slasket. Möttes upp i dörren av enhetschefen och en arkivarie som är kontaktperson för en av de utannonserade projekten. Vi satte oss i ett rum och det kom en tredje person, kontaktperson för det andra projektet.

Jag var nervös men tror att jag gjorde ett förhållandevis samlat intryck (det där är ju alltid svårt att veta). Jag fick frågor om min arkivutbildning i Uppsala och om hur jag arbetar i grupp. De frågade om hur jag ställer mig till att arbeta med material som intresserar mig, det är lätt att gräva ner sig och bara se detaljer, halka in på sidospår. Som arkivarie kan man inte alltid vara så noggrann eller detaljerad som man skulle vilja vara. Forskarna måste också få göra sitt jobb... :) Visst är noggranhet bra men det finns en gräns. Jag förklarade hur jag såg på det, visst kunde jag känna suget när jag stöter på något intressant dokument eller bild men att jag då hejdar mig och stoppar mig själv. Bara man är medveten om det så. Jag sa att det var nog ungefär som när jag skrev mina uppsatser som ju var ett arbete under tidspress. Det gick inte att ta med ALLA intressanta detaljer och glida ut i pereferin, det gällde att hålla sig till ämnet och sidantalet. Jag nämnde att jag alltid lämnat in mina uppsatser på utsatt tid. Kan vara bra för dem att veta, tänkte jag... =)

Jag tror hon (enhetschefen) försökte luska ut vilket projekt jag skulle passa för eller som jag skulle tycka var mest intressant att arbeta med, för hon frågade vad jag brann för, om jag hade något specialämne. Jag sa då att arkeologi var mitt huvudämne men att jag ju läst konstvetenskap och att jag tycker att de ämnena går in i och korsar varandra. Dessutom har jag läst arkivvetenskap för att kunna få ett arbete, och så började vi prata om hur svårt det var att få jobb som kulturarbetare.

Jag är en mycket självkritisk person som har höga krav på mig själv... (oftast för höga). Det kan vara både en för- och nackdel. Om jag sätter ribban så högt att jag aldrig kommer nå upp till de mål jag sätter upp, då blir det ju jäkligt svårt för att inte säga omöjligt. Det ska helst finnas lite rimlighet i det hela.

Jag säger till mig själv: "Karin, ta det lugnt. Du är bra, du gör så gott du kan, ditt bästa... Mer kan du inte göra. Det är ok att fråga om du inte vet. Det är ok att inte veta allt allt (på en gång)". Det där är ju lite av en paradox. Jag förväntar mig av mig själv (det är ingen annan som gör det) att jag ska kunna allt på en gång, utan att ha någon erfarenhet innan eller övning. Det säger ju sig själv att det inte går. Hur ska jag kunna veta hur saker och ting fungerar innan jag har försökt eller läst om det?! Det är inte särskilt logiskt och faktiskt helt orimligt. Kunskap får man genom att ta reda på saker och ting, hur det förhåller sig (antingen genom att läsa eller att leva,genom erfarenhet alltså. Det är ingenting man bara vet... (ja vissa saker som är nedärvda kanske man bara vet...eller nå´t).

I alla fall, intervjun avslutades med rundvandring i de nya lokalerna och i källarens olika magasin. Jag såg en föredetta arkeologbekant (hon gick i klassen över mig) i personalens lunchrum. Sen hälsade jag på en kvinna i ATA:s stab som kände igen mig sen jag var där och skrev mina många uppsatser vid universitetet för en del år sen. Det visade sig att hon var facklig representant på ATA och jag tänkte i mitt stilla sinne: "Aha, bra där... det kanske ger ett bra intryck att jag känner lite folk här eller att de iaf vet vem jag är!" :)

Enhetschefen ska höra av sig till mig nästa vecka oavsett vilket besked det nu blir. De vill i så fall att jag ska börja så fort som möjligt... helst nästa vecka. Det går ju tyvärr inte eftersom jag har en månads uppsägningstid på mitt nuvarande arbete i Bredäng. De sa att de kunde vänta en månad högst, men absolut inte längre... Jag har inte berättat för någon på mitt nuvarande arbete, att jag varit på jobbintervju. Avvaktar lite med det, jag vet ju inte hur det går än...

Och i morgon ska jag till Medelhavsmuseet. Och nu börjar jag verkligen känna av nervositeten. Min mage är som en knut och jag har lite svårt att andas. Men spännande är det... Jag ska försöka förbereda mig lite här i eftermiddag.

Jag ska försöka ta en sak i taget.

/K