Hjälp!

Jaha, inget blir någonsin som man tänkt sig! Det går inte att tro att man kan ha kontroll över vad som ska hända! Det är liksom bara att följa med! Eller nåt.

Min stressnivå är på högvarv och jag mår faktiskt lite illa.

Ringde Raä för att fråga hur det gått (chefen där sa ju faktiskt att hon skulle ringa under veckan) men min mamma sa: "Hon är arbetsgivare, det är på deras villkor, tänk på det. Ring själv du i stället". Så det gjorde jag. Svaret jag fick var att de inte var klara med intevjuerna än, att det hela blir uppskjutet till nästa vecka. Hon hade haft såå mycket att göra, saker som kommit emellan osv. "Jag hör av mig i början på nästa vecka, det lovar jag" sa hon.

Jaha... det var ju bra.

Så nu vet jag ännu mindre hur jag ska göra. Jag vet bara att jag måste göra något! Kan inte bara sitta och vänta på att de ska ringa och så kanske jag inte ens får det!

Min mobiltelefon ringde för ett tag sen (innan jag ringde Raä). Handsfreen satt i klykan och jag fick inte ordning på den riktigt så jag tryckte på "svara" innan jag hunnit få in snäckan i örat, blev lite skärrad och utbrast "Hjälp" innan jag svarade med mitt namn. Kvinnan i andra änden skrattade gott, det lät faktiskt lite kul. Jag sa: "Jag fick inte upp telefonen riktigt" Och så skrattade vi åt det. Hon visste precis hur det var sa hon. Sen presenterade hon sig och sa att hon ringde från Riksarkivet...

Hon hade min ansökan eftersom jag sökt arbete där. Nu hade hon fått en förfrågan från en annan myndighet om hon visste några utbildade arkivarier som de kunde ringa till. Hon var ju tvungen att ringa mig och fråga om hon får ge mitt telefonnummer till dem. Jag sa att det fick hon.

Som sagt det börjar röra på sig nu med jobb, efter månader av t y s t n a d.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra.

Mitt huvud känns två nummer för litet och pulsen går på högvarv. Nej, jag har inte lika liten hjärna som Homer... men ibland vore det onekligen ganska praktiskt... ;-)

Douh!

/K