Bön och jazzmusik


I början av 1990-talet gick jag på Wiks folkhögskola. Läänge sen, jag vet. :) Jag började spela saxofon som jag hyrde från en musikaffär i Uppsala. Jag sökte till Wiks musiklinje och kom in. Jag tog saxofonlektioner på skolan och spelade tillsammans med mina klasskamrater i olika ensamblar. Roligt var det men tufft. Mina överkrav på mig själv började som vanligt göra sig gällande (vilket jävla gissel det är) och jag hade svårt att hänga med, speciellt på musikteorin som ju var jättesvår. Däremot var jag rätt bra på gehör, men att skriva egna låtar var ju bara för svårt och inte min grej alls.
Alla de där minnena kom tillbaka när vi lyssande på jazzmusiken på Mosebacke. Det var en härlig tid, en nostalgisk tid på Wik. Det hände mycket mer än att jag tog saxofonlektioner och att jag hade svårt med studierna, men det får jag ta en annan gång.
Det blev en ganska bra eftermiddag och kväll tillslut, tänk vad det gör mycket att bara gå ut och gå, att ta sig före n å g o n t i n g ,se lite folk och träffa en vän. Andligheten kan ta sig många uttryck, både genom bön, jazzmusik och bra nära samtal med en god vän.
Nu ska jag gå och sova för nu är klockan så där mycket igen!
Må gott!
/K
2 Kommentarer:
Att spela på gehör fixar de flesta men att komponera eget och jiddra med teori är inte att leka med.
Det är väl det som skiljer agnarna från vetet antar jag...
Nä det var verkligen jättesvårt, musikteori! En hård nöt att knäcka, ja jag gjorde ju aldig det liksom... :) men jag lärde mig spela saxofon ganska hyfsat iaf (det var ju över 10 år sen,). Ja jösses. Jäklar vad länge sen...
Skicka en kommentar
<< Hem