NostalgicaDallas

Cliff Barnes ja, men då kommer jag osökt in på Dallas. Denna nostalgiska 80-talssåpa som fick Sverige att stanna på fredagskvällarna. Jag missade inte ett avsnitt, tyckte det var jättebra. Dessutom var jag lite kär i Bobby och jag tyckte bara Pam var så där jättevacker. Hon var min favorit bland kvinnorna. Så här i efterhand tycker jag nog att Sue-Ellen hade lite mer karaktär =) och var en aningens mera mänsklig (hon hade ju faktiskt alkoholproblem). Öh.

Vad hade Pam för brister då? Det minns jag faktiskt inte. Och Bobby hade väl inga han heller, förutom frisyren då.... att J.R var mer spännande som person än Bobby säger sig väl självt, men det brydde jag mig inte om. För jag hejade ju osökt på "de goda". Haha! Åh, vad oskuldsfull jag var, på den tiden.

Jag minns att jag redan då undrade över varför de bodde i det där stora huset tillsammans allihopa. Jag menar, snacka om att inte vilja flytta hemifrån! Varför bodde de tillsammans om de nu tyckte så illa om varann? Man skulle ju tro att en 30/40-årig man skulle vilja bo ensam, en bra bit från sina föräldrar med sin nya familj i ett nytt hem. Ok, Dallas har väl i och för sig aldrig sagt sig vara vara realismens högborg, men i alla fall. Och det är ju trots allt bara på TV. Som tur är. :)

På krogen Cliff Barnes spelades som sista låt, Dallaslåten. Riktigt pampig är den och riktigt bra! Svulstig förstås, men det ska den ju vara! Jag har inte riktigt reflekterat över det tidigare, eftersom jag tidigare bara hört musiken i TV-apparaten och det var ju under 80-talet så det var inte lika mycket kräm i tv-apparaterna som det är idag.

Jag tycker de ska köra Dallas på TV igen, det är dags nu. Falcon Crest har gått på femman och Dynastin (det var väl ett tag sen) har de väl också kört på någon kanal, kanske. Nu är det Dallas tur! Jag undrar om jag så här 25 år senare kommer tycka Dallas är lika bra som jag gjorde då? Risken är nog rätt liten. Men det skulle onekligen vara intressant och ganska roligt! I rent nostalgisyfte förstås! =)

Over and Out!
/K