Tankesveda

Idag har jag inte orkat ta itu men någonting. Ingenting alls. Febern rasar fortfarande i min kropp och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, känner mig fastbunden till händer och fötter. Tittar panikslagen omkring mig, försöker se en väg.

Tänker "Men det kanske går, trots allt? Du måste försöka! Be strong! Du kanske klarar av det? Du vet inte föränn du är där, föränn du försöker."

Är det mina egna ord eller någon annans? Är det mina tankar eller någon annans? Hur känns det egentligen, här inne i mig?

Jag vet inte. Jag är rädd. Jag är ängslig och orolig. Mina käkar är fastlåsta i ett läge och min kropp är i ständig beredskap. Vill fly, dra täcket över huvuvdet. Vill inte tänka. Vill inte känna.

Men jag är stark, så jävla stark. (Not!) Jag ska alltid klara mig själv och har svårt att be om hjälp så när jag väl gör det, ja då b e h ö v e r jag hjälp. Men nu tycker jag inte att min läkare förstår hur jag har det. Hur jag mår. Hon ser bara att jag uppfyllt min kvot för sjukskrivning. Dags att gå tillbaka! Nu är det slut på semstern! "Hur länge är det egentligen du varit sjukskriven? Oj, sex och en halv vecka... det var lång tid."

Och jag känner mig liten, jag orkar inte, vågar inte säga emot. Fast jag gjorde det när hon ville jag skulle tillbaka till jobbet (på halvtid) redan nu på måndag. Våra ögon mätte varandra. Hon var tyst, jag var tyst. En viljornas kamp som hon gick segrande ur. Det är hon som är läkare, det är hon som har makten. "Då gör vi en kompromiss, du får två dagars hel sjukskrivning till." Jag vill bara ha en vecka till men fick två dagar. Två dagar av sju, vilken kompromiss...

Sen tänker jag, men det kanske inte är så farligt. Halvtid. Det kanske faktiskt kan fungera?

Och som min mamma sa: "Funkar det inte så funkar det inte och så är det inte mer med det. Men då har du i alla fall försökt." Jag kan se att det kan ligga någonting i det resonemanget. Hon är klok min mamma.

/K