Sing along och dålig självkänsla

Nu har jag precis kommit hem från kören. Jag har sjungit nästan oavbrutet i 3,5 timme. Det känns i rösten (rossel) men kroppen har en härlig sprittande energi! Jag blir så glad av att sjunga! Själen mår finfint efter en omgång sång :) Och kroppen är så där skönt trött men samtidigt glad och tillfreds.

Dagen har varit rätt ok. Hade ågren innan jobbet men när jag väl kom dit så funkade det rätt bra. Förutom de negativa tankarna som hela tiden smög sig på. De kom liksom bakifrån, tittade över axeln, petade mig i sida och sa: "Öh, du... nu har du glömt det där igen. Och det där och det där med. Du är värdelös. Ojojoj... det klarar inte du" eller "Hallåå! Du gör ju allt fel! Fattar du ingenting?!!"

Det var bra att gå till kuratorn iaf och få prata av sig. Det är inte roligt att vara i de negativa tankarnas värld, värdelöshetslandet och de eviga katastrofernas "Tänk om..." Det stjäl energi. Det urholkar min själ och bromsar upp mitt liv.

Jag vill leva!
Inte bara överleva!

Det är dags att ta tag i det här...igen. Jag har varit glad och tillfreds med mig själv en gång i tiden. Jag har en gång accepterat mig själv som jag är och i viss mån tyckt rätt bra om mig också. Då sa jag till mig själv att jag var bra, att jag dög precis så som jag är med fel och brister och alla de underbart fina karaktärsdrag jag faktiskt har! Jag tillät mig att känna och tryckte inte ner känslorna. Jag accepterade nästan alla mina sidor, de bra sidorna och skuggsidorna, de jag inte var så stolt över.

Jag får börja om från början igen, bygga upp mig från grunden. I första hand krävs ett stabilt fundament. En stadig grund att stå på. Det är det som är självkänsla. Har människan inte den, är det svårt att bygga upp någonting ovanpå den. Då finns det risk för att det rasar, lite som ett taskigt bygge ni vet. När arkitekten ritar ett hus så börjar han/hon allltid bygga från grunden. Det måste jag också göra.

/K