Lillkillen

Jag måste bara få visa ett kort på sötaste killen och min yngsta vän, Leo. Hoppas hans föräldrar samtycker till att jag visar upp honom lite...

/K

Knakeliknak i leden

Ouff! Jag är stel som en gammal. Min rygg är trött och mina leder knakar.

Jag försöker stretcha flera gånger om dagen framför datorn på jobbet. Vi har ett program som plingar till lite då och nu (när man själv vill) och så dyker det upp en virituell historisk person på skärmen som hjälper dig igenom ett strechprogram. Du kan välja mellan Jean Darc, Cleopatra, Napoleon eller Einstein. Men jag fruktar att det inte är nog för min stackars kropp. Ska börja träna igen annars stelnar jag väl till alldeles och blir krum och svag i kroppen och det vill jag ju inte.

Fast nu tog jag ett tag med dammsugaren här hemma (räknas det?) Och sen har jag spurtat upp för trapporna på jobbet två eller tre gånger idag. Det är måånga trappor, sex stycken för att vara någolunda exakt. Märkte att jag tappat mitt flås rätt rejält så det är bara att ta trapporna ner till arkivet i stället för hissen och sen upp igen! Heja Karin!

Jag vill bli en krutgumma när jag blir äldre men då får jag nog jobba lite på det. =)

/K

Sova sova säng säng säng

I morgon är den ny dag!

Yeey! =)

Nu: Sova.

God Natt.

/K

Stockholmsnatt

Det var sjukt mycket folk på Cliffan igår. Och vi stod i kö i nästan en timme. Jag brukar verkligen försöka undvika att stå i någon av Stockholms många krogköer (i den mån det går). Men igår så blev det i alla fall så. Vi kom in och hann precis ta oss fram till balkongen innan de satte igång filmmusiken till 2001. Och som på en given signal så ställde sig merparten av allt folk upp på stolar, soffor och alla dansade och sjöng. Jag måste medge att det var en riktigt skön stämning.

Det blev rätt otäckt när vi skulle gå igenom folkhavet till baren. Det var så trångt och det var nån jävla idiot som tryckte på bakifrån. Det var bara att följa med, jag kunde ingenting göra. Jag kunde inte gå framåt, inte bakåt. Ett tag kände jag fara för mitt liv. J sa att hon nästan fick panik och att tanken kom att om hon ramlade så skulle hon inte komma upp igen utan bli ihjältrampad.

Idioten skulle förbi och puttade sin kompis framför sig, jag slog honom på axeln och gjorde en ful gest åt honom, kallade honom idiot. Han flinade bara och slog ut med händerna som i "Vadå? Vad har Jag gjort?"

Cliffan stängde kl 01.00 och vi funderade på om vi skulle fortsätta någon annanstans. Vi åkte till Galway på Kungsgatan. Även där var det kö men eftersom vi har vipkort fick vi gå in före och slapp betala inträde (hjälp vi har vipkort på Galway's, hu). Vi gick direkt till dansgolvet. Rätt kul tills en snubbe hela tiden backade på mig och trängde in mig mot väggen. Han var full och märkte väl inte det. En gång stod jag stadigt kvar och så att säga stod emot och knuffade lite tillbaka. Den andra gången (eller tredje), blev jag irriterad och sa till honom och undrade om han kunde flytta på sig eftersom han hela tiden trängde in mig mot väggen. Han blev sur och stämningen blev lite hätsk ett tag.

"Det häreju ett danssgolv" sa han och stirrade på mig (som om det var ett svar eller ett skäl) och "Det förståruväl att det inte var meningen".

"Jo", svarade jag, det vet jag men... du kan väl håll dig där borta bland dina vänner".

Här blir jag rädd och backar inombords eftersom jag plötsligt får för mig att han kommer slå till mig om jag fortsätter envisas eller säga emot. Jag flyttar på mig och försöker undvika honom så mycket som möjligt i fortsättningen.

Klockan är över tre när J och jag bryter upp och åker hemåt. Jag väntar på tunnelbanan vid Hornstull och där sitter jag kanske... 25 minuter eller något. Jag kommer på att klockan egentligen bara är 02.30 i stället för 03.30. Men då borde jag ju inte missat sista tunnelbanan, så varför kommer inte den då? Jag ger upp och tänker ta en taxi hem men innan jag gått ut genom spärren kommer ett meddelande om att tåget är försenat och kommer om 10 min så jag går tillbaka och sätter mig igen.

Kommer hem, sminkar av mig och rullar ner i sängen. Skönt.

Idag har jag således inte gjort många knop utan bara tagit det lugnt. Läst bok i sängen, sovit lite till, diskat och tittat på tv.

/K

D som i... Delikat

Jösses, jag tror jag är i chock!

Idag åkte jag in till stada och tänkte jag skulle prova bh-ar. Jag måste uppdatera min garderob lite grann. Ganska mycket faktiskt. Jag har en hel bunt av sladdriga bh-ar som inte har så mycket passform alls.

Jag har alltid trott att jag varit ganska småväxt, typ. Visserligen han mina väninnor ibland påpekat att jag är storbystad men jag känner mig inte särskilt stor. Inte alls faktiskt, men det kan vara ganska svårt att hitta kläder med bra passform. En liten nätt klänning eller blus, kan till min stora besvikelse ibland inte alls passa och ibland spränger jag nästan sönder knapparna eftersom (hrum), de dära brösten liksom spräcker sönder alltihopa! ÄH klänningen har dålig passform bara!

Iaf, det var ju ett tag sen jag köppte bh-ar och jag hade ingen aning vad jag drog i storlek. Gick från B till C-kupa för några år sen och trodde väl att jag fortfarande hade det... Men nix pix.

Jag har D-kupa.

D-kupa!
Det är ju stort!
Efter denna nya information skred jag till verket och byte ut alla B och C-kupor jag hade tagit med in i omklädningsrummet mot D.

Det är ju bara att gilla läget liksom och vänja sig vid sin nya ehh storlek. ;)

Så nu vet ni vilken storlek jag har. Om det nu är någon som undrar alltså... ;)

/K

Hepp!

Jag glömde kören idag.
Kom på det nyss.

Lite mycket idag... igen.

ERROR 500

Jävla MuppBlogger!



BE NICE!

/K

Mina Gremlins och jag

Jag har dem. Du kanske har dem också? De är många och emellanåt, ganska ofta, sticker en av dem upp. Lite nu och då.

"Fan va dålig du är"
"Och dum i huvet, varför gjorde du så där?"
"Och ful är du också..."

Idag har ÅngestGremlin dykt upp inför en svår personlig utmaning. Den stora svarta Mr Ångest kom och hälsade på och jag kände mig försvarslös. Jag fick svårt att andas och kände ett kraftigt tryck över bröstkorgen.

Det var då jag ringde min personliga coach och han peppade mig igen. Jag fick en timme på mig. Jag satte mig ner i ett lugnt hörn och skrev, sen tog jag mod till mig och gjorde det jag skulle. Och rätt som det var så var det över.

Som sagt, trollen spricker i solen.

Efteråt var jag trött, ringde upp min coach som berömde mig sa till mig hur bra jag var, för det var jobbigt, en riktig pärs. Han uppmuntrade mig och sa jag var GRYM! Sen skrattade vi och jag upprepade det högt för mig själv "Jag är fan GRYM!"=D

Jag satte mig vid mitt skrivbord, andades och klappade mig själv på axeln. Sen gick jag ner och tog en fika.

Jag fortsatte jobba. Egentligen skulle jag nog gått hem men jag satt envist kvar och det var då det började gå åt helvete.

Jag skulle kopiera. En specifik sida i två ex. Inte svårt alls. Jag vet hur man gör. Faktiskt. Men två gånger lyckades jag kopiera 37 sidor i två ex. Sen tog pappret slut. Jag prövade en tredje gång, samma sak. Jag svor och lyckade stoppa (eller pausa) kopiatorn. Hela tiden svor jag, tyst! och långsamt för mig själv. På något underligt sätt lyckas jag dra uppmärksamheten till mig och alla visste väl vid det laget att jag och min dator (samt kopiatorn) inte var de bästa av vänner.

Och vips så var Mr Gremlin där, igen!

Och den här gången sa han: "Du kan ingenting, varför går du inte hem? Värdelös är vad du är. Varför gick du inte hem tidigare? Tänk vad mycket papper du slösat..." "Gå hem nu, innan det blir värre".

Dessvärre hörde jag min röst säga högt: "Jag känner mig så dum..." Liten och ynklig lät den, rösten.

JagärsålitenlitenochkaningentingGremlin.

Så jag gick. Men innan så krockade jag med mitt skrivbord, hade ner datorstödet (ni vet det där vadderade stödet man sätter på skrivbordet för att komma lite längre från datorn).

Då VAR det verkligen dags att åka hem, klockan var närmare 17.30 och jag var hungrig (hade bara ätit en minipaj till lunch och två äpplen). Kanske inte så konstigt att dagen blev som den var.

I morgon är en annan dag.

Jag stolt över mig själv att jag sa ifrån, att jag stod upp för mig själv.

/K

My star...

Yoomina Dee


Tack Ajja. Det var roligt att få skapa lite... =D

/K

Genom att säga nej till...

... gliringar och sirliga kommetarer säger jag

ja till mig själv.

Vinst: självrespekt.

Jag mår bra av att stå upp för mig själv och våga säga ifrån.
Jag mår bra av att sätta gränser så att inte människor kliver rakt över mig.
Jag mår bra av positiva och trevliga människor.
Jag mår bra av att möta min rädsla.

Jag mår bra och jag litar på mig själv.

Jag är bra
Jag är fantastisk
Jag är modig och jag har kraft att göra det jag vill

Genom att anta utmaningen
är jag till mig själv helt och fullt ut.

/K

Man kan intre vara på topp jämt

I lördags var var jag och J ute. Vi bestämde att vi skulle till "Grodan" på Östermalm men när vi kom dit tog de inträde så vi åkte vidare till "Storstad". Där var det hur mycket folk som helst. Jag var väl inte på fest topphumör men emellanåt var det riktigt trevligt.

Jag blev ignorerad i baren och vid ett tillfälle fick jag en drink på mig. Två män kom fram till oss där vi satt längst in i lokalen. Den ena sa något om att att vi satt där vi gjorde och "har ni suttit där hela kvällen? Är det kul att bara gå ut två?" En rätt konstig kommentar för övrigt eftersom han och hans polare ju också var två. Den ena höll mer låda än den andra som bara satt och flinade. Han försökte sig på en konstig konversation, eller vad det nu var... När vi gick därifrån för att förflytta oss någon annanstans sa den tyste till J:

"Vad bra att ni går nu..."

Öhh, va? De satt i vägen när vi skulle ta oss förbi, de flyttade inte en tum. Det var när jag skulle ta mig fram med min väska och min stora jacka som jag hade ena den ena snubbens drink. Jag vände mig om och tänkte först be om ursäkt men kom snart på andra tankar. Varför flyttade de inte på sig när vi ville komma förbi? Det där resulterade i att jag blev på rätt dåligt humör (vilket inte gör saker och ting roligare). Lite roligt var det när en glad skåning från Ystad började prata med oss. Han var trevlig och på gott humör. Som på en given signal började män vända sig om och stirra på oss. jag vet inte varför... från att ha varit paraktist taget osynlig, trots att jag såg rätt bra ut, så blev vi totalt utstirrade.

Jag undrar varför?
Var det för att det var en annan man som pratade med oss?
Sniffade de andra hanarna till sig att det kanske fanns något att hämta där trots allt?

Usch vad jag låter cynisk men det var verkligen en markant skillnad från en liten stund innan (och ja hela kvällen...). Jag misstänker att jag inte var så mottaglig och så var jag väl lite butter, trött och så hade jag ont i magen också yadiyadiyadi... osv.

Jag undrar för vilken gång i ordningen vi har fått höra att vi ser ut som systrar... ikväll hände det igen, den här gången var det någon som till och med undrade om vi var tvillingar. (Och om vi gick till samma opiker... Vad är det för jäkla kommnetar då...) Hm. Jag har ingenting emot att människor tror att vi är systrar, det är bara det att vi får höra det så ofta. Ibland tror jag det är för att vi har glasögon båda två och innan jag bytte till de bågar jag har nu så hade vi glasögon som påminde om varandra.

För att dementera ryktet, vi är inte släkt med varandra men vi är soulsisters... =)
Tvillingsjälar, så det där att han trodde vi var tvillingar kanske inte var så fel alls på något sätt...

I alla fall, här är lite festbilder från när vi hade det som roligast under kvällen =D

Två väldigt snygga pinglor.

/K

Oki, nu ska jag sova, det blev lite sent igår när jag var hos mina päron. Jag blev bjuden på toppmiddag och drack två glas rödvin, (jösses vad jag lev blarig där ett tag) ja det var lite svårt att komma upp på morgonen men det gick!

Vuxen idioti

Jag såg dig.

I begie rock, portfölj och paraply slog du sönder lysrören i Mörby Centrums garage. Klockan var 22.13. Du var ganska lång, hade rakad huvud, närmare 35 år än 50. Du sträckte upp parplyet och slog sönder tre lysrör i rask takt. PANG! PANG! PANG!

Jag stannade och skrek rakt ut:

- Va faan gör du din jävla idiot?! Vuxna karln! Är du helt jävla dum i huvudet?!

Du gick upp för trappan. Hörde antagligen ingenting. kanske var du inne i ditt huvud, i din ilska? Eller så brydde du dig bara inte.

Vem skulle göra någonting?
Vem brydde sig egentligen?
Och en brud som vrålar åt dig, vuxna karln... vad bryr du dig om det?

En del av mig tycker att det är bättre att du får utlopp för din vrede på lysösren i Mörby Centrums garage, än att du går hem och pucklar på frugan eller dina barn.

Men ändå... skadegörelse. En vuxen man, men kanske inte så vuxen i alla fall, trots rock och paraply.

En liten man i en vuxen kropp.

/K

Härligt att sjunga!

Det blir inte Cliff Barnes, utan någon annanstans!
Det blir bra det med! =)
Tjoho!

Annars har det varit en toppendag med kören idag. Käkade sushi till lunch och åkte hem runt 15.00 och somnade...
Men nu är jag laddad!

/K

Det blir nog en bra helg, trots allt

Jag ska sjunga hela dagen i morgon! =D (Körövning alltså... ;)

Sen blir det troligtvis utgång på kvällen med my dear friend, Miss J.

Cliff Barnes, here we come!

/K

Tidsmaskin och Extreme FAkeoVeR

Äntligen är det helg! Igen! Fasiken vad tiden går snabbt! Vad beror det på egentligen? Är det för att jag har så enormt roligt hela tiden eller börjar jag bli gammal? kanske är det en komination av bägge?

Så många frågor och ändå inga svar...

Annars sitter jag här och känner mig lite... ledsen. Misstänker att det är pms:en som talar. Känner det i kroppen och humöret är INTE! Fan vad det är jobbigt att vara kvinna! Morr! Fast jag vill inte vara man heller. Det verkar jobbigt det också, på sitt sätt. Så jag antar att det bara är att gilla läget eller göra en könsoperation. Fast jag tror inte det. Att jag gör en könsoperation. det får nog vara.

- Men kanske en liten fettsugning?

- Öhh vardå? Hm ok brösten är rätt svullna men det är ju som det ska vara och jag vill inte....

- ja men en lite retuschering behövs väl i alla fall, någonstans? Hakan? Näsan? Botox i pannan?

- Nej det tror jag inte alls. Jag är nöjd som jag är...

- Ja med ditt ansikte är lite osymetriskt, skulle behöva justeras upp något.

- := Fuck off!



Å så vem pratar jag med då?

mIn intre röst?
Mina tviVel?
Min dÅliga självkÄnsla?

Nej, det är ExtEme HoME FakeOveR!

Skruvat inlägg men så är det jävla Fu**ed up värld vi lever i också!

OBS! Bilden är manipulerad (om det nu inte var någon som förstod det ;)

/K

Inte mycket tid för annat

Jobba äta sova jobba äta sova....
och nu ska jag sova.

/K

Arbetsplats

Här jobbar jag! Jag har bästa platsen, längst ner i hörnet, har till och med lite sjöutsikt! (Om du tittar riktigt, riktigt noga... =)

Numera är post-itlapparna många fler... jag är en riktig post-itmänniska.

/K

En dag

... då allt går fel! Gick och lade mig för sent igår kväll och orkade inte gå upp i tid. Missade tunnelbanan, bussen vid Hornstull och vidare tåget från Fridhemsplan. Som kronan på grenen stängdes hissdörren mitt framför nästan på mig. Å nej, tänkte jag, inte en SÅN dag!

Jodå... en sån dag.

Morr.

Det blir bättre i morgon.

Hepp!

Stressfaktor

Är det något som gör mig orolig så är det brev (eller i det här fallet mail) från AF. Jag snurrar upp mig och tankarna driver all världens väg.

I slutet av förra veckan fick jag ett formellt brev från AF där de undrade om jag fortfarande sökte arbete. Det tyckte jag var väldigt konstigt att de inte visste det, eftersom jag meddelat dem det via Kundtjänst redan i mitten av september.

Mitt mail

"Hej.

Jag fick er förfrågan med posten idag ang om jag fortfarande söker arbete eller inte.

Jag ringde kundtjänst redan i slutet av september och meddelade att jag från och med 2 oktober fått ett friårsvikariat vid Stockholms stadsarkiv och förutsatte då att ni vid Af Liljeholmen informerades om det.

Jag söker alltså inte arbete nu, men vill fortsätta att vara inskriven (vilket jag också sa till den person jag pratade med på kundtjänst) på AF eftersom det som sagt är ett vikariat jag har som går ut om 4 månader.

Detta innebär också att jag tackar nej till den platsanvisning (ett vårdarjobb) jag fått via er efersom jag ju sen två veckor tillbaka har ett arbete.

Mvh Karin XXX"


Idag fick jag svar från kvinnan på AF som skickade det formella brevet och som också är min handläggare (som jag aldrig har träffat).


Här är svaret jag fick:

"Hej Karin!
Förfrågan kommer du att få eftersom du står som arbetssökande vid
Arbetsförmedlingen och då är min fråga:
* När och vem har du gjord överenskommelse om friår för vi har inga
uppgifter
och underlag som styrker detta.
Du har  friårsvikariatet fr o m 061002. Samråd ska ju ske med
handläggare vid
arbetsförmedlingen och När (exakt datum) slutar du friårsvikariatet? Vi
har
inga som helst uppgifter på frisårbeslutet!
Det är sant att Du ska vara aktuell vid arbetsförmedlingen även fast du
har
friårsvikariat - de är inget problem med det - men jag saknar ett
beslutsunderlag på DITT friårsvikariat - har du något underlag?
Hör av dig så vi får reda ut!
Med vänlig hälsning xxx"


Jag fick panik och ringde mamma. Är inte det typiskt så säg??
Men jag kunde bara inte reda ut mina tankar! Jag såg bara den otrevliga tonen i brevet.
Jag fick lite av tunnelseende men efter resonerande och lugnande från mamma kunde jag se att det nog inte var så farligt.
Jag har inte gjort något fel. Det är så typiskt mig att tro det, att jag gjort fel.

Jösses jag låter ju helt irrationell!

Tänk att en sån liten sak ska få hela min balans ur spel och rubba min värld på det viset!
Jag blev verkligen stressad och glömde bort allt jag lärt mig på stresshanteringen.
Jag har fortfarande lite ont i magen och känner mig lätt darrig.

Nu blev jag av någon anledning väldigt ledsen...

/K


ps: konstig text det blev, bara för att jag kopierade från mailet.

Den sämsta vampyrfilmen

... måste vara "Frostbiten". Alltså det funkar bara inte... Styltig dialog, talande hundar och dåligt skådespeleri. Bluää... Ok, jag hade egentligen inte förväntat mig något mer och den har fått rätt dålig kritik men jag tänkte jag skulle bilda mig min egen uppfattning och nu har jag gjort det.

It Sucks! := helt enkelt.
Jaha ok, det skulle vara en komedi också? Jaha men det funkar helt enkelt inte!
Inte alls faktiskt.

Over and Out.

/K

Smultronstunder

Cykla - Frihet - WOW - impuls.
Idag har det varit en skön dag. En sällsynt skön dag som kommer oftare och oftare ju mer närvarande jag är i mig själv. Det gäller att jag tar fatt i det.

Jag har cyklat flera timmar idag och bara njutit. Jag kände av den pirrande friheten, susade ner för backen med mössan nerdragen över öronen. De sprakande löven på träden i all sin skönhet. Livet är skönt i all sin härlighet.

Jag cyklade längs med vattnet till Mälarhöjden och på vägen såg jag ett par som höll på med sin träbåt. Då stannade jag till och sa att de hade en fin båt. De sken upp och frågade om jag kunde något om båtar. Nej, svarade jag, med de är fina! Sen sa jag hej då och cyklade vidare.

Jag fortsatte förbi 4 H- gården och såg en massa barn som red på hästar i olika storlekar. Jag cyklade upp för backen... uff! Kondisen lite dålig, måste jobba upp den. Så småningom kom jag till Café Uddvillan i Mälarhöjden där jag tog te och en macka.

Fortsatte efter fikat upp för den låånga backen åt andra hållet. Orkade inte riktigt hela vägen... flåsade som ett ånglok. Ujuj. Jag valde vägar slumpvis och hamnade så småningom i Västertorp, Axelsberg och så tillbaka hem igen.

Reflektioner under dagen:

Smultronstund 1. när jag cyklar. Då bara är jag, i mig själv närvarande. Det är frihet.
2. när jag tittar, ser, registrerar allt det underbara som faktiskt finns omkring oss.
3. ett barns leende. Lyckan i ett ögonblick.


Bild 1: Mitt favoritträd- på väg till Vinterviken. Jag gillar träd...
Bild 2. Den fina röda... vid Café Uddvillan i Mälarhöjden


/K

Snark

Jag är såå trött. Somnar framför tv:n och "Efterlyst", men nu ärburken avstängd. Adjöken alla och heej till sängen! =)

/K

Att cykla med en pizza...

... är inte inte det smartaste jag gjort. Vet inte riktigt hur jag tänkte, om jag tänkte, för jag lade pizzakartongen på högkant i cykelkorgen. Naturligtvis halkade innehållet ner i ena hörnet och kartongen öppnade sig lite, lite grann. Då kom jag på att jag kunde lägga den liksom över korgen och kila fast den med korghandtaget. Ja det funkade ett tag tills den gled ner när jag åkte över ett gupp. Resten av vägen hem fick jag gå med ett krampaktigt tag om kartongen medan jag samtidigt försökte parerade cyckeln.

Jag låste fast cykeln och lade för säkerhets skull ner pizzakartongen en bit i från, vid sidan om. Fattades bara att jag skulle kliva rakt på den! Det gjorde jag nu inte. Väl hemma och inne i lägenheten ställde jag först ner pizzan på spisen för att sedan ta av mig skor och jacka. Med viss bävan öppnade jag kartongen och där möttes jag en miserabel syn. All fyllning hade åkt omkring och osten hade klumpat sig. Det är verkligen ultratunna pizzor de gör också men jag gillar det, fast just idag fick jag visst hjärnsläpp och glömde bort det. Kvävde ett skratt och delade godbiten i två halvor som jag nu svullat i mig framför "Bonde möter fru". Jösses vilket pinsamt program... Det var riktigt plågsamt att se.

Idag har mina ögon tårat sig framför datorn på jobbet. Jag får försöka varva lite mellan att sitta framför datorn och göra något annat. Risken finns att jag kommer bli fett trött på det annars. Fick ett erbjudande om att hjälpa till med att ta bort fula ettiketter, gem och annat skräp på arkivkartongerna. Göra lite annat och inte bara sitta still och glo på burken hela dagen. Det låter bra det.

/K

Gott dagsverke, en nagelbitare... o så lite sushi

Idag är jag nöjd med mig själv. Jag har fått ihop, efter en del knepande och knåpande på datorn, en arkivförteckning. Det kändes som jag kom över en tröskel. Jag som var så rädd att göra fel. Men idag har det klickat till och jag förstår mer och mer. I morse genomfors jag av massor av tvivel (igen) och jag tänkte för mig själv "Det kommer inte gå!..." Sen sa jag till mig själ: "SKÄRP DIG! Du är bra och du kan vissst!" Jag tror faktiskt det hjälpte. Det hjälpte också att ligga i sängen med hörlurarna på mig och lyssna på avslappningsövning. Jag blev "lugn och säker"och det höll i sig nästan hela dagen trots att jag ibland snurrade runt lite, frågade folk om hjälp osv. Och det är ju bra, att jag kan hantera saker som kommer upp, datorer som krånglar och felslag på datorn.

Jag vet inte riktigt vad som hände med min dator, men ena gången blev skärmen randig och det hände absolut ingenting. Som tur var hade jag sparat... ofta. Sen var det en popup-inställning som störde, så vi ändrade den och efter det fungerade ingenting och inte gick det att ändra tillbaka heller. Konstigt. I morgon får de fixa det där, vad det nu än är som är vajsing.

Okej, nu blev det visst lite mer jobbsnack än vad som var tänkt.

Min bror och jag har varit på förhandsvisning på filmen "The Guardian" med Aston Kutcher och Kevin Kostner som har premiär nu på fredag. En fartfylld spännande actionfilm med alla klicheer som tänkas kan. Den var underhållande men blev det tyvärr så småningom en miscmasch av förutsägbarhet och amerikansk smörja. En bra bit in i filmen tänkte jag (förvånat): "Men den är ju riktgt bra..." Precis när jag tänkt det så brakade det loss lite extra sådär och tanken utbyttes till lätt irritation och djupa suckar.

Trevligt var det i alla fall, att träffa broder min och gå på gratis film. Vi gick till Kungshallen efteråt och käkade sushi. Le Mums!

/K

PS: TILLÄGG! Har ni tänkt på att bilderna matchar varandra? Hahaahaa! =)

Nyskramlig cykel

Idag har jag cyklat på min fina röda cykel. Men det är något fel på den... det låter jättekonstigt när jag trampar. Jag tycker verkligen att det är dåligt! Om jag köper en cykel för flera tusen kronor som är ett bra och etablerat svenskt märke dessutom, så förväntar jag mig att det ska vara tipptopp! När det då inte är det så blir jag minst sagt irriterad! := Jag ska gå tillbaka med cykeln igen och så ska de få kika på den. Det är så praktiskt, cykelutiken är här i närområdet så det är bara att pipa in.

Oki, nu ska jag sova ska ju upp och jobba i morgon! =)

Kram på er!

/K

2-nights-stand

Jag såg honom tvärs över baren och blev plötsligt nervös. Han såg mig inte och jag undrade hur han (och jag) skulle reagera när vi träffades öga mot öga. Efter ett tag möttes vi i trappan och vi gav varandra en varm och innerlig kram som den naturligaste sak i världen. Jag blev alldeles fladdrig inombords och ännu mer stissig inuti. Jag och J skulle gå ner och han och hans polare gick upp och så där höll det på. När vi gick upp så gick de ner och när vi gick ner så gick de upp. Så typiskt. Jag tänkte för mig själv:

"Ja ja, är det meningen att något ska hända så gör det väl det, annars inte".

Det är inte alltid jag är så klarsynt och klok men jag försökte verkligen, dessvärre märkte att jag tittade efter honom hela tiden och jag kunde inte koncentera mig på att dansa eller någonting.

Natten blev sen eller tidig beroende på hur man ser det. ;) Ähum...

/K

ps: Det var inte puckot som inte kunde ta ett nej. Honom har jag disssat. He is, no more.

Regn hos mig

Det regnar jättemycket och jag som tänkt att åka ut och cykla...

I morgon ska jag vakna

Ikväll ska jag dra täcket över huvudet
och inte vakna föränn i morgon. Jag ska borra ner huvudet
i kudden
och gråta bort all sorg och smärta.

I morgon ska jag vakna

utvilad och stark.

© K.C.L 2006

Tvivel och en fin röd cykel

Nu var det nästan ett helt dygn sen jag skrev något. Det är ovanligt.

Just nu känner jag mig superDupertrött och hungrig är jag också...

Utöver det så är det någonting... någonting som inte känns riktigt bra. Oron kommer krypande och mina överkrav på mig själv börjar så sakteliga visa sig igen. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte så att säga komma ikapp mig själv för det skulle innebära att det är ett normalt tillstånd att alltid känna lätt oro och dov ångest. Jag vet att oron och rädslan är ett teckan på att det är något jag ska fundera på, t ex varför jag känner mig så rädd. Visserligen har tumskruvarna dragits åt rätt rejält på jobbet idag då jag kämpade med att lära mig ett helt nytt databasprogram. Jag vet att det är första gången, jag vet att jag inte kan eller ens ska kunna allt innan jag lärt mig. Det är ju hur ologiskt som helst och ändå känner jag de där kraven. Jag behöver tid och tålamod med mig själv. Jag behöver uppmuntran från mig själv och andra att jag är bra och att jag klarar av det här.

När jag satt där framför datorn kändes det som jag var tillbaka i IKT-salen på Uppsalas universitet och traglade med xhtml ooch databaser. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var och att det kändes som jag inte fattade någonting. Alltså jag förstår hur jag ska göra och vika poster som ska in men helt plötsligt börjar jag tvivla på mina arkivkunskaper! Hemska tanke!

Och så känns det som att de ska komma på hur dålig jag är och att jag inte kan någonting! En jättejobbig känsla!

Igår var en otroligt intensiv dag. Jag kom till jobbet strax efter 08 och klockan 09 fick jag erbjudande om att vara med på en arkivkonferans hela dagen om bildens betydelse på Myntkabinettet. Klart jag gick dit! Men jag blev något stressad eftersom jag klockan 13.30 skulle på Stresshantering (lite skrattretande på ngt vis) som höll på till klockan 15.30. Sen tillbaka till jobbet för att arbeta några timmar till innan det var dags att åka till körövning klockan 18.30. Visst var det roligt att sjunga men jag pendlade mellan enorm trötthet och otrolig energi. Var hemma någon gång efter klockan 22.

Och inte lir det någon körresa i morgon för mig heller. Det kommer säkert att bli jätteroligt och otroligt intensivt men jag orkar inte. I så fall skulle jag åka i moorgon bitti klockan 06.30 och sen sova över i Tranås för att sedan åka till Jönköping. Så jag valde att avstå och det känns rätt skönt. Jag vill inte åka med och sen känna att jag inte pallar riktigt. I alla fall, så blev det så i morgon bitti kan jag äntligen sova ut!

Idag har jag för övrigt hämtat min nyinköpta fina röda cykel (som nu står ute i regnet...) := Jag vinglade hem på den, jag har inte cyklat på jättejättelänge och det kändes ju. Ska ta mig en tur eller två i helgen och kanske så småningom att jag börjar cykla till jobbet... man vet aldrig.

Nu ska jag se om det finns något gott att äta... hmm... låt se här...

/K

Hinkar med vatten och den stora tröttheten

I morse var jag trött, gick upp ännu tidigare och var på jobbet strax över 08.00. Idag har liksom saker och ting kommit i fatt mig lite grann. Nervositeten visade sig lite grann, jag oroade mig i onödan för ingenting egntligen. Men oron fanns ändå där lite fladdrande sådär. Jag har suttit framför datorn hela dagen och skrivit.

När jag satt i mitt rum hörde jag ett ljud, ett frekvent ljud som återkom. Jag kunde inte förstå vad det var föränn jag såg hinkarna på golvet i traphuset. Idag har det regnat, mycket. Det regnar in på vår våning. Den ena hinken var full på trekvarten =). Tänka sig, nybyggda huset är felkonstruerat och det regnar in. Det är inte första gången det händer, tydligen.

Återigen åt jag lunch ensam fast denna gång i lunchrummet. Det är lite tråkigt men jag får väl börja äta lunch på stället oftare och något tidigare. Jag fikade i alla fall tillsammans med mina kollegor under eftermiddagen. Klockan 14.30-15.30 kom den stora tröttheten och jag tog många småpauser, annars går det inte att koncentrera sig.

I morgon ska jag byta mitt rum mot en skrivordsplats ute i stora rummet där de andra sitter. Det blir nog bra jag har kännt mig lite isolerad där jag sitter, även om folk kommer och tittar in lite ibland. Samtidigt kan jag ju tycka att det är lite skönt att ha en plats för mig själv, jag kan sitta där och fippla med mitt. Fast det kan jag göra där jag kommer sitta i morgon. Det är en trevlig plats längst ner i hörnet med utsikt över husen. Jag tror till och med att jag ser lite vatten.

/K

Trött men glad!

Har just avslutat ett väldigt stimulerande samtal med min personlige coach som befinner sig i Göteborg. Jag fick massor av intressanta aha-upplevelser att klura på.

Efteråt, (typ nu) hade jag tänkt att gå på ett ShortCut-event men det blir inte så.. dels för att jag är för trött men också för att den personen jag i så fall skulle träffa där gick hem.

Idag har varit en lika intensiv dag som igår. Det känns som jag jobbat en vecka fast det bara är två dagar. Jag har fått min dator installerad nu så i morgon ska jag börja skriva ihop lite grejer. Jag har tillbringat rätt många timmar nere i arkivet, tyvärr så gör de om våningen över så det borrades en del och tillsist blev jag så trött att jag var tvungen att åka upp och sitta lite framför datorn i stället, prata med någon kollega och ta ett äpple.

I morgon ska jag ta med mig egen mat för det är så tråkigt att gå och luncha själv. Visserligen åt jag en god pizza idag men jag får ta och variera mig lite. Kan inte äta ute varje dag, då väljer jag kanske attt göra det om någon annan hänger på. Någon gång ibland sådär.

Å vad jag är trött i mössan! Fast pigg ändå. Nej föresten det är jag inte. Men glad! =)


/K

Mitt viktiga jobb

Så var denna första dag till ända och det känns väldigt bra. Det har varit intensivt, roligt och stimmulerande. Jag kom till nya jobbet kl 09.00 som det var sagt, ärligt talat så var jag faktiskt där redan 08.45... Min chef kom och mötte upp mig strax efter 09.00. Han visade mig där jag skulle sitta... jag har fått eget rum! En egen dator! Och kanske kanske en egen tjänstemobil! Har passerkort så jag kommer in i alla viktiga lokaler (läs: arkiv). Vi gick en rundvandring och han presenterade mig för en massa folk. De flesta hälsade mig välkommen och tyckte det var trevligt sen var det väl några få som var något avståndstagande och mest tyckte det var jobbigt, men det kan ju inte jag göra något åt. Alla människor är olika. Nä men de flesta är faktiskt väldigt trevliga... än så länge.

Jag har dock fått mindre lön än vad som var sagt från början. Chefen hävdade att vi måste ha missförstått varann. Han kom ihåg en sak och jag en annan, så det blev en medelväg. Men jag kämpade och sa i alla fall att lönen inte riktgt var vad vi kom överens om. Förhandlade mig till 500 kronor mer än vad han räknat med. Haha! Får ett nytt avtal i morgon med den rätta lönen.

Nu har jag också börjat förstå vad det är jag egentligen ska göra. (Wow Karin, efter en dag. Vajjert!) ;) Har kollat arkivförteckningar och fått en rundvandring i arkiven. Under eftermiddagen satt jag och strukturerade upp mina något förvirrade anteckningar. Jag är verkigen en list- och lappmänniska. Jag måste skriva ner vad jag ska göra, jag måste få göra listor, spelar ingen roll om det är en onödig sådan, jag behöver det för att strukturera upp mina tankar. Sen måste jag ju succesivt slänga dem också så jag inte blir överbelamrad med papper och postIt-lappar.

Det är roligt, jag går omkring och ser viktig ut! Det har jag aldrig gjort förut. Ja, jag jobbar ju samtidigt förstås... =)

I morgon är en ny strålande dag (även om det regnar)!

/K

Nytt jobb i morgon!

Tjohoo!
Need I say more??!

Karin är glad!

=D

Svettigt telefonsamtal och trevligt 30+30

Min syster L och jag sov i ett övernattningsrum. På lördagsmorgonen innan vi skulle upp till pappa och äta frukost ringde min mobil. Det var ett okänt telefonnummer och jag hann aldrig tänka på vem det kunde vara och när jag svarade var det försent. Det var... han som ringde. Igen. Min röst dröp av is och jag gjorde återigen klart för honom att jag inte var intresserad av att träffa honom något mer.


Hans röst var förädiskt vänlig som gav mig kalla kårar när han sa: " det var väl inte så farligt" och vi kan väl träffas ikväll och prata och så att säga börja om?" "Jag är ju ingen elak kille, det tycker du väl inte?"

Återigen sa jag att jag inte var intresserad och det får du respektera, jag vill inte. Han avslutade i alla fall med: ..."att dra dig inte för att ringa om du skulle ångra dig."

Min syster stod bredvid och viftade och visade på klockan. Jag berättade hela historien för henne kvällen innan och jag mimade och grimaserade till henne när jag hörde vem det var: "DET ÄR HAN!"

Jag var upprörd och arg efteråt och det kändes som han förstörde min dag. Men det tänkte jag inte låta honom göra!

L och jag tog en tur i stada och handlade lite grann. Varsin mysdress i plysh. Jag älskar plysch.

Efter lunchtid var det dags att åka iväg till 30+30-festen 40 minuter utanför stada, i en by nära dig... nej då, i en pitorersk by någonstans mellan Västervik och Oskarshamn. Byn ligger vid en fors och runtom finns fina och trevliga hus. Det bor en del släkt där, (typ halva byn ;) en två, tre familjer som hör till släkten på pappas sida. Min farbror och hans fru äger och driver pensionatet i byn och det var således där festen skulle vara. Det är otroligt vackert med forsen utanför den stora röda byggnaden. Det är ett ständigt brus från vattnet som rinner genom byn.

Jag kände mig sprudlande glad och social hela festen igenom. Presenterade mig för alla och kramade om de släktingar som var där och som jag inte träffat på länge. Maten som bjöds var gudomlig och jag både åt och drack en del (okej, jag drack bara två glas vin... då). Jag försökte ta kontakt med de barn som var där och som var nya för mig i släkten. De ynglar av sig som bara den i vår släkt. Det är inte så många av våra kusiner som inte har barn. Nästan lite svårt att hålla reda på alla... en sak slog mig, och det blev ännu mer markant i ett sammanhang som detta och det var att jag nu faktiskt är vuxen. Jag har så att säga gått upp ett pinnhål i generationen. Nu är det inte längre jag som sitter vid barnbordet och som springer omkring och leker eller kryper under bordet och tittar på alla de vuxnas ben. Det är inte längre jag som lutar mig mot min pappa och suckar högt för att "det är såå tråkigt och kan jag inte få gå från bordet nu nu nu!"

Vi bröt upp under eftermiddagen och åkte tillbaka till stada. L och jag gjorde oss i ordning för att träffa L:s bästa kompis A och hennes syster N.

Nu börjar jag bli trött och jag ska gå och göra mig i ordning för att sova. Skriver mer om lördagskvällen i morgon. Oki.

Fotot högst upp visar forsen, fast så att säga från andra sidan eftersom man inte ser själva forsen. Byggnaden är den gamla kvarnen som numera är privatbostad.

/K

Tillbaka

Nu är jag hemma igen sen några timmar. Jag sa inte ett ljud i bilen, sov mest och somnade med lurarna i öronen, rätt trött på mina syskon egentligen inte av någon särskild anledning. Kände att det var skönt att komma hem igen. Min bror P kan vara något butter och ibland rätt otrevlig, oftast utan någon anledning. Han gillar att retas och att ge lite nålstick här och var. Ibland kan jag hantera det men andra gånger blir jag ledsen eller arg.

Min syster L och jag har något lättare att umgås och det känns hur bra som helst. Vi pratar om nästan allt men ibland blir hon avståndstagande. Jag är inte perfekt jag heller och kan säkert vara både butter, sur och avståndstagande jag med. Men det känns i alla fall jobbigt.

Kanske är det så att jag känner mig övergiven efter att ha umgåts med dem hela helgen. Uppbrottet blir alltid så abrupt. Inga kramar, ingen värme, bara plötslig tomhet. Inget: "Tack för en trevlig helg!" eller "ha det så bra." Fast jag sa faktiskt det, både till L och P. Måste ju föregå med gott exempel juu... ;)

/K