Mina Gremlins och jag

Jag har dem. Du kanske har dem också? De är många och emellanåt, ganska ofta, sticker en av dem upp. Lite nu och då.

"Fan va dålig du är"
"Och dum i huvet, varför gjorde du så där?"
"Och ful är du också..."

Idag har ÅngestGremlin dykt upp inför en svår personlig utmaning. Den stora svarta Mr Ångest kom och hälsade på och jag kände mig försvarslös. Jag fick svårt att andas och kände ett kraftigt tryck över bröstkorgen.

Det var då jag ringde min personliga coach och han peppade mig igen. Jag fick en timme på mig. Jag satte mig ner i ett lugnt hörn och skrev, sen tog jag mod till mig och gjorde det jag skulle. Och rätt som det var så var det över.

Som sagt, trollen spricker i solen.

Efteråt var jag trött, ringde upp min coach som berömde mig sa till mig hur bra jag var, för det var jobbigt, en riktig pärs. Han uppmuntrade mig och sa jag var GRYM! Sen skrattade vi och jag upprepade det högt för mig själv "Jag är fan GRYM!"=D

Jag satte mig vid mitt skrivbord, andades och klappade mig själv på axeln. Sen gick jag ner och tog en fika.

Jag fortsatte jobba. Egentligen skulle jag nog gått hem men jag satt envist kvar och det var då det började gå åt helvete.

Jag skulle kopiera. En specifik sida i två ex. Inte svårt alls. Jag vet hur man gör. Faktiskt. Men två gånger lyckades jag kopiera 37 sidor i två ex. Sen tog pappret slut. Jag prövade en tredje gång, samma sak. Jag svor och lyckade stoppa (eller pausa) kopiatorn. Hela tiden svor jag, tyst! och långsamt för mig själv. På något underligt sätt lyckas jag dra uppmärksamheten till mig och alla visste väl vid det laget att jag och min dator (samt kopiatorn) inte var de bästa av vänner.

Och vips så var Mr Gremlin där, igen!

Och den här gången sa han: "Du kan ingenting, varför går du inte hem? Värdelös är vad du är. Varför gick du inte hem tidigare? Tänk vad mycket papper du slösat..." "Gå hem nu, innan det blir värre".

Dessvärre hörde jag min röst säga högt: "Jag känner mig så dum..." Liten och ynklig lät den, rösten.

JagärsålitenlitenochkaningentingGremlin.

Så jag gick. Men innan så krockade jag med mitt skrivbord, hade ner datorstödet (ni vet det där vadderade stödet man sätter på skrivbordet för att komma lite längre från datorn).

Då VAR det verkligen dags att åka hem, klockan var närmare 17.30 och jag var hungrig (hade bara ätit en minipaj till lunch och två äpplen). Kanske inte så konstigt att dagen blev som den var.

I morgon är en annan dag.

Jag stolt över mig själv att jag sa ifrån, att jag stod upp för mig själv.

/K