Poesibok och bokmärken

Jag har letat fram min poesibok från 1980-talet, här fick poesi samsas med samlade bokmärken. Här kommer några stolpskott eller guldkorn, vilket som. Tämligen harmlöst med stavfel och allt. :)


TÅRAR!

Tårar jag fäller, när
något lessamt är på gång
skrattar jag jör när något roligt
är på gång. Ibland kan man vara
så glad att man gråter, men kan man
vara lessen så att man skrattar?

1982
-------

En kärleksdikt

Kärlekens ord är röda
Hatets ord är blå
Smidighetens ord är gröna,
och Marcus likaså

1983
-------
Det här skrev jag några år senare,
jag gick i klass 6.

Nu lyser solen och jag
sitter på en bänk i solskenet.
Jag lyfter ansiktet mot solen.
Jag blundar och
känner värmen.
Där jag sitter är det varmt
och skönt.
Här finns solen.
Här finns bänken.
Här finns jag.

© K.C.L

/K

Däpt i däsan

Dagen har varit fullspäckad och detta trots att jag gick upp en andra gång runt 11.00. Jag vaknar alltid runt 06.30 av en kisse som biter mig i tårna eller nafsar mig på armen, av hunger eller ren djävulskap, jag vet inte riktigt.

Natten till måndagen kunde jag bara inte sova! Låg och tänkte på allt jag skulle hinna med under måndagen. Herre Jössses vad stressad jag blev! Skriva jobbansökningar, telefonsamtal som skulle ringas och så skulle jag åka till jobbet och lämna nycklar och lite papper (DET såg jag verkligen fram emot! N O T!).

Jag hade som tur var förberett ansökningen som egentligen var en blankett till 10 stycken olika projekt på en och samma arbetsplats. Men ni vet kanske hur det är? Man ska kolla igenom så att det stämmer tio tusen gånger så man skrivit rätt saker på rätt ställe. Man ska hitta alla betyg och intyg som ska följa med ansökan. Sen var jag tvungen att ringa upp till min granne så att han kunde intyga att ansökans uppgifter om mig stämde. Innan jag skickade iväg det hela, ringde jag ytterligare en referent.

Jag har betalat alla mina 100 räkningar... phuu.

Tillsist var det eftermiddag och jag var tyvärr tvungen att bege mig till jobbet som jag ju på ett mycket effektivt sätt försökt glömma. Men jag tänkte ändå någonstans att det var lika bra att få det gjort... Hu vilken ågren att gå in genom dörrarna, det kändes verkligen jättekonstigt. Träffade mina arbetskamrater som väldigt gärna vill ha mig tillbaka. De pratade om ditt och datt och var sprudlande glada, men jag satt mest tyst. Orkade inte engagera mig alls. Det är tråkigt, men så är det.

Min vän J. ringde och ville träffas för en fika. Hon hade haft en riktigt crappy day och behövde prata. Vi träffades inne i stan.

Efter fikat skulle jag åka och sjunga i min kör på Hornsgatan. Då var jag rätt slak, det kändes som jag hade en infektion i kroppen (det känns så fortfarande, shiit det är synd om mig!!!). Det var skönt att sjunga och härligt, men jag är jättetrött både i kroppen och själen.

Hemma igen vid klockan 21.30 och satt och dumstirrade lite på tv:n. Tänkte för mig själv, att nu måste jag verkligen sova men så blev det inte. Det blir aldrig så... jag kan vara hur trött som helst, men jag går nästan aldrig och lägger mig med en gång jag kommer hem.

Blä, jag har ont i huvudet, är däpt i däsan och fryser.

Men nu SKA jag sova!
Ajöken!

/K

När jag var liten

När jag var liten skrev jag historier och min största önskan var att bli författare. Dagbok har jag skrivit sen jag var sju eller åtta år gammal och jag hade en grön bok jag skrev poesi i tillsammans med mina inklistrade bokmärken. Jag skrev sagor och berättelser redan i lågstadiet. Mellan åldern elva och fjorton skrev jag en berättelse som var över hundra sidor och jag skrev utkastet för hand för att sedan skriva rent det på min röda skrivmaskin av plast.

Historien i sig var en fantasy-saga med mycket romantik och monster och en massa annat som rymdes i mitt huvud. Jag hittade på egna namn på personer och platser och en del stal jag säkert också. Denna "bok" var inget mästerverk och jag gav naturligtvis aldrig ut den. Den har för evigt stannat kvar i skrivbordslådan för att sedan arkiveras vidare någonstans på vinden.

Historien har både toppar och dalar och skulle säkert behövas redigeras ganska kraftigt om det varit aktuellt att ge ut den i tryck. Men det var ju aldrig det. Och idag tycker jag mer att det är ett stycke intressant dokumetation av min egen utveckling mellan elva års ålder till fjortisåldern. Det hände ganska mycket under den perioden av mitt liv och det avspeglade sig i mitt skrivande och i hur jag uttryckte mig.

Jag vill fortfarande bli författare lika hett som jag ville i barndomen. Att vara författare och att faktiskt bli publicerad är hårt arbete och det gäller att tro på sig själv och att våga ta risker. Jag trodde väl som den naiva tonåringen jag var, att jag skulle bli upptäckt eller att det bara var att skriva och att allt skulle ge sig självt. Eller så reflekterade jag aldrig över det mer än att jag ville bli författare.

För mig är det så, att så fort det blir fråga om att prestera någonting, så låser det sig för mig. Det gäller såväl i mitt skrivande som i andra delar av mitt liv.

När jag var liten, hade jag massor av drömmar
och det har jag fortfarande.

/K

Ibland blir det så fel... på svenska

Postman Patt, postman Patt...

Du vet väl om att du är värdefull

Tänk att ord kan betyda så mycket, att de kan ändra hela ens sätt att tänka, om så bara för ett ögonblick. Det är som att vakna upp ur en djup, djup sömn. Jag önskar mig ett liv fullt av kärlek till mig själv och mina medmänniskor... och till Gud.

Här kommer två dikter från Tomas Tranströmer och Kristina Lugn. Deras ord fastnar i mig och får mig att känna det stora som faktiskt är.

Nu låter jag orden tala för sig själva.

Romanska bågar

Inne i den romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer
"För levande och döda"
1989

------------

Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn
"Hej då, ha det så bra!"
2003

Kram K

Sång o dansman? Nääe....

Herre Gud, jag tyckte precis jag såg Marcoolio, alias Dr Mugg i Tv4:s Let´s dance.... i uppträdandet från musikalen "Saturday Night Fever".

Kan han sjunga? Jag menar [pauw rikktigt]? Och dansa? Va?
Näeeh.

Säg att jag hade FEL! SNÄLLA!

/K

ARGH!

Jag är så trött. Har sovit framför tv:n säkert en timme. Har nyss pratat i telefonen med en vän som ringde för att höra hur det var med mig och om min telefon möjligtvis fungerade. Och det gör den, efter mycket om och men. Det är en historia i sig som vi kan ta om en stund.

Jag har blivit sjukskriven ytterligare en vecka och ska ta det jäkligt lugnt. Sen får vi se hur det blir med saker och ting. Jag vet ingenting om någonting.

Så, Bredbandsakuten då. När jag är klar med mitt möte sätter jag igång min mobil (klockan är då 12.10) och ett meddelande poppar upp. Det är humelihumhum från Bredbandsakuten support (medd. klockan 11.50) som berättar att han är hemma hos mig om 20 minuter för att fixa min telefoni. Så han är där 12.20. Ja, ni ser ju själva att den ekvationen inte riktigt går ihop. Jag blir så jävla stressad och riktigt heligt förbannad! Jag står vid busshållplatsen och morrar och svär och riktigt skriker ut min ilska och frustration. Och inte bryr jag mig om vad folk tycker och tänker heller. Riktigt skönt faktiskt.

Jag hade sagt till Bredbandsakutens växel i tisdags att jag hade ett möte runt klockan 11.00 på fredagen och att jag inte var säker på om jag var hemma klockan 12.00 Hon försäkrade då att hon skulle meddela teknikerna så de kommer under em i stället, runt 17.00.

Klockan 12.30 ringer min mobil och det är humelihumhum som undrar var jag är... jag säger att jag är hemma om 5 minuter! och påpekar att jag varit på möte och att de i växeln skulle meddelat det till dem.

Ja, han bryr sig väl inte om det. I alla fall är han kvar när jag kommer ångande och jag släpper in pojkspolingen (han kan bara vara 20 år eller något, och jag lät just nu jättegammal...men jag är bara några och 30, jag lovar :). Naturligtvis fixar han telefonen på nolltid. Och BÅDE tv:n och Internet funkar. Härligt! Så han åker iväg. Min mobil ringer och det är G. från jobbet som undrar hur det är... 10 minuter senare tänker jag att jag ska ringa till min mamma och tala om att: "Nu funkar min telefon!" N O T!!!

Det är något vajsing och jag kan inte ringa ut och ingen kan ringa in till mig heller (det testade jag innan jag ringde till honom).

Jag ringer unge humelihumhum och talar om att det är något fel. Det är bara för honom att komma tillbaka. 20 minuter senare dyker han upp och fipplar med någon sladd och så är det klart. Den här gången ringer jag för säkerhets skull till mamma när han står i hallen, så jag vet att det funkar. Det kan tydligen bli lite glapp i kontakterna ibland. Jo hej du! Det verkar ju lovande! :=

Sånt här strul kan göra vem som helst trött men jag orkar verkligen inte med just nu när saker inte fungerar. Dessutom har jag inte haft en fungerande telefon på 4 dagar. Helt isolerad har jag inte varit, jag har haft min mobil. Men folk har sagt till mig att jag varit jättesvår att få tag på.

Jaja, måtte det bara funka nu då (mutter, mutter)... det ordnade sig till sist, fast jag misströstade verkligen ett tag där.

Tack för att ni lyssnade, eller nåt.
/K

En mor är ju ändå en mor

Nu har jag varit ett dygn hos min mamma och blivit ompysslad. Fått mat och en moders omtanke. Precis vad jag behövde!

Idag var mamma och jag uppe en sväng på bokrean i centrumet där hon bor. Jag köpte några böcker...

- "Samlade dikter" av Tomas Tranströmer
- "Hej då, ha det så bra" av Kristina Lugn
- "Kattblues" av Katrin Jakobsen och
- "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer

Därtill har jag lånat en bok av mamma "Blonde" skriven av Joyce Carol Oates. Så nu har jag massor att läsa, både lyrik och skönlitterärt. Visst ja, jag fick en väckarklocka av min mamma också eftersom den jag har tickar ganska högt (nu har jag en väckarklocka i varje rum). Den här är å andra sidan helt ljudlös. Å sen fick jag vitaminer och en liten burk med rött te med apelsinsmak också... tack Kära mamma, du är bäst! =)

Min bror kom och hälsade på och så åt vi lunch alla tre. Jag drog mig hemåt runt tre, halv fyra. Naturligtvis kunde jag inte motstå att gå till centrumet och så gick jag in på H&M och köpte en stickad gråblå tröja med stor krage. Rent impulsköp... men fin är den. Den ligger redan i min överfulla klädhylla i sovrummet.

Satt på tunnelbanan och kände mig lite tom och ledsen. Men gissa vem som var glad att jag var hemma! Men hon var kanske bara hungrig, vad vet jag. Nu låter det som att katten inte får någon mat och att jag bara lämnar henne vind för våg men så är det naturligtvis inte. Jag gav henne ordentligt med mat och vatten igår och hon har fått mat nu också förstås.

Ps: Bilden är hämtad från en hemsida om H. C Andersen.
Jag har inte läst berättelsen, det var bilden jag var ute efter...
/K

Högsta prioritet?!

Visst serrö. Högsta prioritet var det ja. Men de ringde iaf... innan kl 11. Bredbandsbolagets support kommer på fredag em, någon gång mellan 11-17 och ska fixa telefonen. Jag trodde att de hette BREDBANDSAKUTEN av en anledning! Men inte då!

Äh, FUCK IT!

/K

C.R.A.F.T

Känner någon igen sig?
Någon?
Haallå!

My fön is död

Jag har ingen telefon. Den stängdes av idag klockan 05.00 i morse. Det har jag missat helt, jag har ju inte ringt i telefonen på hela dagen.

Jag har bytt telefoniabonnemang, från Telia till Bredbandsbolaget. Jag har fått meddelande från Telia för någon vecka sen, men inte kopplat riktigt. HAHA! Alltså jag såg ju inte att det var från och med idag som den skulle kopplas ifrån.

I måndags hämtade jag paketet och nu i eftermiddags skulle jag koppla in eländet... jag det gick ju så där... Inte alls. Det resulterade i att vare sig min TV eller min Internetuppkoppling fungerade. Så jag kopplade ur allt igen (och då funkade det) och tänkte i panik :
- Jag säger upp abonnemanget! Jag vill att det ska vara precis som förut!!! Innan! Orkar inte med en massa strul!

Och så ringde jag Bredbandsbolaget från min mobiltelefon eftersom min ordinarie telefon ju var urkopplad. Blev kopplad hit och dit och pratade nog med tre eller fyra personer innan jag slutligen pratade med en kille på tekniksupport. De ska komma hit och fixa ihop det åt mig. SNART hoppas jag. Killen sa, när jag frågade hur lång tid det kan tänkas att ta innan de ringer mig och kan komma hit: - Ja, jag har satt " högsta prioritet" på dig här. I och med att det är telefoni det handlar om och det går ju inte att vara utan det så länge...
Man tackar, man tackar.

Hoppas bara att de ringer nu då. I morogon eller så. Annars kommer stora elaka Karin och ÄTER UPP DEM! MJJAOO!!!

Vem ska jag skylla på? Telia eller Bredbandsbolaget? Jag har ju ingen del i det hela (öh), det har varit lite mycket nu sista tiden och jag har bara inte orkat ta tag i saker och ting. Japp, då kommer det som ett brev på posten. Det är så det brukar funka! Skjut alltid upp det du har att göra till i morgon så blir det MYCKET roligare!

Så om ni ringer och jag inte svarar så vet ni varför.... MY FÖN IS DÖD!

Misse

Igår kväll kunde jag inte sova, låg i sängen och funderade på alla möjliga ting. Jag kom på massor av bloggrubriker och ämnen jag kunde skriva om. Fast nu kommer jag inte ihåg någonting av de där himla många bra idéerna jag hade.

Jag har skrivit om Hector- the Big charming Bull Mastiff. Men då är det väl dags att skriva lite om min egen kisse?

Min katt har många namn. Hon lystrar till namnen: Flummox, Knäppis, Snöret, Fnutt, Lennie och så Lennox förstås. Miss Lennox är en sjuttioårig ( i kattår) kattdam med den mentala åldern ligger på en tonårings nivå. =) Hon är djävul och ängel i en och samma katt tillsammans med en hel del knäppa egenheter som kan driva den mest balanserade människa till ett nervöst sammanbrott.

Fast hon är ju världens gosigaste också. Hon sover bredvid mig och ligger antingen med huvudet mot min höft eller på min bröstkorg. Ibland har hon tassarna upp mot min hals som liknar en omfamning. Myys... Hon tycker om att ligga i mitt knä men bara när hon själv vill. Hon är inte längre lika rädd och harig som hon var för kanske fem år sen. Hon hälsar på grannarna i trappen (men bara om min ytterdörr är öppen, så hon kan gå in när hon vill). När jag får besök av mina vänner vill hon gärna komma och hälsa, bara hon själv får bestämma när. (nu är hon jättesur på mig. Efter ninjaattacken från henne här vid datorn nyss, har hon nu vänt sig ifrån mig om och tittar in i väggen).

Jag antar att det krävs en hel avhandling för att gå igenom alla hennes egenheter. Hon är ju trots allt katt! Alla katter har hyss och egenheter för sig och det är hennes jobb att driva matte till vansinne!

----------
"Alla bloggar, alla bloggar... vill ju vara katt!" [Sjunges till refrängen till Aristocats]

/K

Hector, my man

För två år sedan, minns inte när, träffade jag min gamla arkeologkompis Jes. [se: Stevie Wonder update] Då bodde han med sin flickvän i Vasastan.

Jag var i alla fall på väg att hälsa på honom i deras lägenhet i Vasastan. På vägen fick jag ett sms från Jes där han frågar om jag är hundallergiker eftersom de har en liten hund. Jag svarar att det är jag inte så det funkar bra.

Jag kommer in i trapphuset, går upp för trapporna och ringer på dörren. Hm. Ingen hemma... så hör jag hissen. Dörren öppnas och ut kommer Jes och... en hund som är J Ä T T E S T O R! Jag blev ganska förvånad eftersom Jes varit lite lurig och sagt att de hade en "liten hund". Jag förväntade mig en pikenes eller något. Eller en chiwauwa. Eller nej, en tax då eller något annat lite mer lagom. Hunden hette Hector och var jättesnäll. Jag blev nästan kär i Hector. Han var jättefin och go. Jag har stor respekt för och kan vara lite rädd för hundar och speciellt hundar av den storleken.

Men jag var inte rädd för Hector. Han sov ganska mycket, lunkade stillsamt till sin plats i ena hörnet av vardagsrummet och lade sig ner med en duns. Titt som tätt lekte han med sin pipleksak och han älskade att bli kliad på magen. Vem kan motstå en sådan charm? Inte jag!

Jag hoppas han har det bra i Värmland, den gode Hector. I Love you man! Hoppas livet leker och du har det riktigt, riktigt bra!
För er som undrar så är Hector av rasen Bull Mastiff. Det är i n t e Hector som är på bilden.

Ego?

Men hallå!
Skriver jag för andra eller
för min egen skull?

Det tål att funderas på.

Det som får mig att fundera
är min placering på bloggtoppen.
Kanske inte är riktigt bra för mig
att gå in där hela tiden.

Jag skriver om mig själv och mitt liv
och just nu ser mitt liv ut så här.

Varför ber jag om ursäkt?
Det är ju som det är!
Jag blir så trött på mig själv!!!
ARGHH!
/K

Sen i fredags har jag varit ensam

J. var här i fredags eftersom jag inte ville vara ensam. Egentligen kanske jag borde ha ringt någon nu under helgen men jag kom mig inte för. Jag har pratat med några av mina vänner över telefonen förstås. Igår tittade jag i min telefonbok över vem/vilka jag kunde ringa om jag behövde dem akut. Alltså, de finns och de skulle komma hit om jag bad dem om det. Men jag tyckte inte att det fanns så många... De har fullt upp med sina egna liv.

Jag har svårt att be om hjälp. Det sitter långt inne, jag tycker att man ska be om hjälp när livet känns svårt och jag är inte en sämre människa för det. Men ändå, trots att jag tycker så, är det svårt för mig.

Jag blir handlingsförlamad, jag minimerar mig själv och intalar mig att det nog inte är så farligt. Att jag kommer över det. Att jag överdriver. Att jag hittar på. Eller så tror jag att andra tror det.

Men hallå! Jag hade en panikattack! Jag trodde jag skulle dö! Det var verkligt! Och jag har inte mått riktigt bra på mycket länge! Är det så konstigt att jag rasar ihop?

- Jag har varit arbetslös hela sommaren
- Jag har dejtat ganska mycket sen i våras
- Dejtade en man (ja det höll bara en vecka) men han knäckte min självkänsla genom att kommentera min kropp mm. Han var ett rikitgt psykopatiskt ärkepucko. (Nästan värre än mitt ex som ju också var ett manipulerande kontrollfreak)
- Jag har sökt en jäkla massa jobb men bara fått avslag
- Jag arbetar i en bransch jag inte vill arbeta inom
- Turbulent på arbetet pga av olika orsaker som jag egentligen inte råder över

Allt detta har gjort så min självkänsla har fått sig en rejäl knäck. Det känns om jag flyter omkring, planlöst utan mål och mening och det är en mycket obehaglig känsla.

Jag har i alla fall några få vänner som jag vet finns där för mig. De betyder så oerhört mycket! Tack för att ni finns!
Och i morgon kommer mamma tillbaka.

/K

Melodifestivalen, del 1

Så var det avklarat då. Nu har jag precis sett Melodifestivalen 2006, delfinal 1. Jag tycker att några kommentarer är på sin plats. Jag ska nämna att jag har inte hört någon av låtarna innan jag hörde dem ikväll. Ibland infann sig känslan... nääeee.... ta bort! Bort, bort, bort!

Det intressantaste uppträdandet var ändå Benjamin- The Human Slinky. Tyvärr var han inte med i tävlingen. En stor färglad slinky (ni vet en sån där som fanns på 80-talet och som kunde "gå" nerför trappor) som rörde sig på alla möjliga konstiga sätt. Jag förstår inte riktigt hur han gjorde.... och publikens häpna uttryck visade att de tyckte ungefär detsamma.

Ok, nu ska jag försöka strukturera upp det här:

1. Simone Moreno- Måste tyvärr säga att jag blev besviken. Kan inte låta bli känslan av att det var något som fattades, trots all sambaglädje. Eller så är det bara jag som är tråkigt svensk, fast jag gillar ju samba...

2. Electric Banana Band- I vilket annat sammanhang som helst skulle det funka... kanske. Eller också inte. Inte en av deras bästa låtar. Rätt lam faktiskt. Och inte på MELODIFESTVALEN!

3. Sahlene- Sjunger hyfsat bra men det är tråkigt, tråkigt, tråkigt! Och vad har hon på sig? Jag vet att hon är gravid, men i alla fall. Visa magen istället för att dölja den! Hon såg ännu större ut än hon redan var.

4. Magnus Bäcklund- Äntligen lite fart! Heja! Han sjunger bra, fast jag kommer inte ihåg vad det var han sjöng. Någonting med Love. Men jag kommer ihåg att han hade röda läderbyxor. Och så var det facklor...

5. Linda Bengtzing- En riktig schlager eller nå´t. Hennes röst är väl sisådär men låten var ok och det var ett roligt framträdande med många klädbyten. Sånt gillar jag. Vad var det nu låten hette? Ja visst ja... "Hon ljuger så bra" men hon kom till final i alla fall.

6. Pandang- Amen det här är ju smärtsamt! Kuddkrig?! Neeej! P I N S A M T!

7. Hannah Graaf- Hm, ja jag vet inte... Rätt cool låt. Eller jag vet inte! Körtjejerna var mer intressanta tyckte jag. Graafen rätt tråkig att titta på, snygg javisst, (och?) men det händer liksom inte någonting. Bara kameraåkningen när hon smekte mikrofonstativet var snygg, eller näee föresten.

8. Andreas Johnsson- Min favorit! Han är en rockstar. Det bara är så. Bra låt, bra refräng. Han har bra röst och kalla mig ytlig... men han är jävligt snygg också.

Men så vilka kom då till final? Det vet ni säkert redan. Expressen hann väl före kan jag tro... :=

GLOBEN
Andreas. J
L. Bengtzing
---------
2:a CHANSEN
M. Bäcklund
Electric Banana B
/K

Jag har tappat fotfästet

Jag har ingen grund att stå på. Min självkänsla skramlar omkring och jag vet inte vem jag är eller vad jag egentligen gör här. Jag är trött, ledsen och känner ingen lust för någonting. Mina krav på mig själv känns övermäktiga och jag tycker inte jag är bra på någonting. Även om de i min närhet säger motsatsen så tycker inte jag det. Det spelar ingen roll vad de säger. Jag tror inte på mig själv och min egen förmåga.

Så igår rasade jag ihop. Grät, hyperventilerade och kröp ihop på golvet med en sån panikångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Vad skulle jag göra?
vem skulle jag ringa?
Det finns ingen!
Och jag som skulle jobba!
Men det går inte!
Tänk om jag får en attack?
Krav, krav och press-stress.
!Funkar inte.

Och så längtade jag efter mamma,
som inte är hemma
utan kommer hem
först måndag kväll.

Karin är liten i hjärtat och känner sig ensamast i världen.
............

Just nu
sover
mina tankar, slumrar
till nattens ögonlock

Jag känner mig liten
i mörkret
rädd för livet

Just nu
är livet så skört
och min röst räcker inte till

Jag famlar efter trygghet

2006-02-16
© K.C.L

Om jag får önska

Visst ja, jag vill ha ett nytt jobb också...
Tack.
/K

Ja, vad gör Gud för mig?

I need a little help, please?

Men vad betyder det?
- Vill jag ha en man? (skulle inte vara så dumt...)
- Vill jag vara Gud? (verkar jobbigt)
- Vill jag vara Bruce/Jim C (för en dag)? (Tror inte det)
- Vill jag ligga på ett moln och filosofera? (Låter rätt skönt)
- Vill jag ha "peace of mind"? (Ja tack)


Jösses vad skruvat det här inlägget blev. Vet inte riktigt vad jag håller på med, men så är jag jäkligt trött också.
Har é gött!
/K

Hemska tankar

En av mina arbetskamrater sa under gårdagens planeringsdag:

- Har du hört något från honom?
- Va, vadå? Vem menar du?
- Ja, Mr X.

Märkligt, speciellt som han är i mitt huvud igen och jag tänkt ganska mycket på honom senaste tiden. Men det är kanske bara en sån där bekräftelsegrej? Jag menar, det kanske inte betyder någonting egentligen.

Det betyder inte att jag är KÄR i honom (hemska tanke, eftersom det ju är döfött menar jag).

Jag ska bekänna en sak, jag skickade ett sms till honom förra veckan. I mitt huvud intalade jag mig att det bara var för att jag ville höra hur han mådde och hur det var på nya jobbet… Han svarade ganska så snabbt. Jorå. Men han intalar sig väl också att ”vi bara är vänner” och då är det ju ok. Och ingenting har ju faktiskt hänt. Och så kanske det är? Vi är bara vänner? Inget mer. Det är kanske bara jag som känner attraktion? (hemska tanke).

Jag har tidigare undvikit kontakt eftersom han har en flickvän och jag är en snäll flicka som inte vill komma emellan de två.

Ja jag vet, jag är både ädel och ödmjuk.
NOT!
/K

Ta hand om din egen skit

- För jag vill inte ha den!


Varför råkar jag alltid på de där personerna (vanligtvis kvinnor) som spyr ut sin skit på andra människor? De mår antagligen så dåligt och de går igång på att trycka till andra så de känner sig lite bättre, lite större och säkrare på sig själva.

Själv blir jag liten av sådanna människor och jag antar att det är precis deras syfte. Jag spelar dem helt i händerna, blir ledsen och tänker på det alldeles för mycket. Trots att jag innerst inne vet att det egentligen handlar om dem.

I det här fallet var projektionen så kraftig att det var svårt att värja sig.
"Jag är hemskt ledsen, jag har inte hunnit göra det. Men jag fixar det nu".
När hon sen säger i otrevlig ton: "Hur ska du lösa det här?" och det går några vändor till och jag återigen erbjuder mig att göra det jag kan, lugnt och sakligt. Men hon lyssnar ändå inte och jag får ta emot mer och mer skit. Ja, då får det helt enkelt vara.

Enligt mina kollegor gjorde jag precis rätt, sa rätt saker. Jag kunde inte ha gjort mer. När jag insåg att diskussionen hade stagnerat så sa jag det och gick därifrån. Jag försökte lösa problemet, men det dög inte. Vad jag än gjort eller sagt, så skulle inte det varit bra i alla fall. Jag kunde slagit knut på mig själv tre gånger om men det hade ändå inte varit bra.

Jag gör så gott jag kan. Jag är mänsklig. Det innebär att jag inte är perfekt. Jag gör misstag och hinner inte med allt (ibland är det en teknisk omöjlighet att hinna allt). Jag kan till och med erkänna mina misstag. Det har jag visserligen inte mycket för så jag kanske ska sluta med det.

Det som gör mig mest arg är att jag fortfarande går och tänker på det som hände, att jag låter henne ta min energi och sinnesro. Det gör mig arg på henne och på mig själv och då är jag inne i en destruktiv cirkel som är allt annat än sund.
It sucks! :=

/K

Mörkersprickor

Gud,
sippra in i mig
i mina sprickor
och sår
jag vill hitta
hem
sippra genom mig
in i mörkersprickor
och spår
jag vill tillbaka igen
© K.C.L 05-10-11

Återigen

en upptagen man.

Han jobbar JÄMT!
HELA TIDEN!

Har jag tur kan han träffa mig
varannan vecka,
mellan personalmötet och kundträffen.

/K

Arkivarie /vs Arkeolog

Arkivarier är torra och tråkiga människor som arbetar på arkiv nere i en källare någonstans. De är antagligen enstöringar hela bunten som inte har ett socialt liv.

Arkeologer är äventyrslystna roliga människor som vet hur man har roligt! De arbetar alltid utomhus där de helt uppslukas av sitt spännande arbete.

Jag är både arkivarie och arkeolog. Två sidor av samma... människa.

Det blir olika reaktioner beroende på vad jag säger. Om jag säger att jag är arkivarie, höjer folk knappt på ögonbrynen, oftast vet de inte vad det är för något. En del säger att det låter trist och på sätt och vis har de rätt. Det kan låta rätt tråkigt faktiskt men det beror säkert också på hur jag presenterar arkivarierollen.

Om jag däremot säger att jag är utbildad arkeolog då blir de flesta genast intresserade och de får något glasartat i blicken. Ibland visar det sig att de själva alltid drömt att få vara arkeolog. Och så är det ju det där med Indiana Jones...

Nej, jag har ingen piska eller hatt. Jag har heller inte grävt efter den heliga graal (inte för att någon någonsin har trott det, men i alla fall..) Jag beger mig heller inte ut på äventyr titt som tätt och gräver efter guld. (Jag har ju knappt varit ute och grävt ens och faktiskt ännu mindre arbetat som arkeolog). NEJ! erkände jag just det där?... hm.

Jag förstår dessa två stereotyper av arkivarien och arkeologen, jag har dem ju till viss del själv. Vissa bitar av det stämmer men det finns även ganska mycket som är gemensamt för de två.

Alla arkeologer är inte ute i fält och gräver. Grävandet är för det mesta säsongsbundet och resten av tiden sitter arkeologen och skriver rapporter, artiklar och gör olika inventeringar. Många arbetar vid universitet eller på museer och en del forskar vid sidan om.

Arkivarier kan arbeta vid arkiv men även på myndigheter och företag. Alla företag och myndigheter har ett arkiv och alla arkiverar. Tänk efter, vad har du hemma? Sparar du på något? Har du listor över dina saker eller ordning (oordning kanske? :-) på dina papper/dokument? De kanske ligger i olika mappar hemma?
Arkivarien arbetar ibland med att ordna och förteckna arkiv och hon/han skriver arkivförteckningar. Desutom besöker en del arkivarier olika myndigheterna och kontrollerar så att arkivreglerna följs. Det finns en hel del lagar och paragrafer att hålla reda på. Sekretesslagen, Personuppgiftslagen och arkivlagen. En hel del juridik alltså.

Numera finns det också mycket material i datafiler. Alltså är det inte bara att sitta och sortera och/eller klassificera handlingar även om det nog förekommer ganska ofta. Arkivarien får även bestämma vad som ska sparar för framtiden och vad som ska gallras, ett ganska stort ansvar och svårt. Hur vet man egentligen vad som är viktigt? Vad är forskarna intresserade av om säg 30, 40 eller 100 år? Det är kanske inte samma information som är viktig då som nu?

Jag är en produkt :) av de båda, arkivarie/arkeolog... vad nu det ska betyda.
/K

Back to Sunkit

Jag har ju glömt att berätta att jag och J. var på Sunkit i måndags! Jag har inte varit där på ett år eller så. Det var härligt att höra alla slagdängor och gamla sunkithits.

Fotograf: Magnus Nilsson m.fl. från Sunkits hemsida.

För er som inte vet vad Sunkit är kan jag förtälja att det är en undergoundklubb på söder. Klubben huserar på Folkungagatan på restaurang Bröderna Olsson.

Det är musiken som gör Sunkit och det är en salig blandning av människor... och mycket arkeologer. I alla fall var det det när jag började gå där och jag tror det är så fortfarande.

Vad kan jag då säga om musiken? Ja, det är en salig blandning av schlager, gamla barnvisor, snuskiga visor och annat som inte riktigt är rumsrent eller som är på gränsen till det riktigt dåliga. Det finns liveinspelningar och andra inspelningar som människor har gjort och de sjunger RIKTIGT DÅLIGT. Det går NÄSTAN inte att lyssna... men man skrattar desto mer. Och så blir det naturligtvis mycket ehh, allsång. Party, party säger jag!

Det finns en helt underbar dansbandversion av låten "Highway to Hell". Och det är nästan så man tror det... att man kommit till helvetet och tillbaka igen. :) (Ja, ja inte riktigt då...)

Eller vad sägs om den här gamla slagdängan från 1950? - talelt:
"Tänk att va Lektyr-fotograf, en sån där som plåtar tjejer. Tänk än då, det vore grejjer. Det ville jag va, o la la la..."
eller:
"Kär i dig banan, kär i dig banan. Du är så go och gullig i skalet" av och med Kersin Banana Bylén.

Är inte det poesi så säg? Haha!

Låttexterna är hämtade från sunkits hemsida: här är länken dit! för er som vill ha ytterligare information, annars kan ni alltid göra ett besök:
Klubben är öppen från kl 20.00, första måndagen varje månad. Bröderna Olssons restaurang var det ja, på Folkungagatan, på söder.
Vi ses där vettja!
/K

Barcelona, Barcelona i mitt hjärta... och så lite Gaudí

Mamma och Sv ska åka till Barcelona i morgon. Jag skulle väldigt gärna vilja föllja med, men det går ju inte. Jag hoppas i alla fall att de får en upplevelserik vistelse där och att de tar sig tid att titta på arkitektens Antonio Gaudís fantastiska arkitektur.

Jag och min syster var i Barcelona för några år sedan och vi var nog båda i extas! Vi tittade på ALLT som hade med Gaudí att göra, vilket inte var så svårt eftersom hela staden är genomsyrad av hans arkitektur.

Gaudí var verkligen nyskapande och före sin tid.
Han föddes 1852 och dog 1921. Han blandade massor av material och arbetade mycket med mosaik, trä, betong, gjutjärn. Gaudí var mycket religiös vilket genomsyrar i princip allt han skapat. Det finns otroligt mycket detaljer överallt och allt är genomtänkt in i minsta detalj med en tanke och/eller en idé bakom.

Den kanske mest kända verket han gjort är katedralen La Sagrada Familia. En jättelik katedral som dominerar hela Barcelona. De bygger på den fortfarande, nästan 100 år efter hans död. Det säger en hel del tycker jag.

Hans arkitektoniska stil kan tyckas lite grotesk i sin framtoning och han pendlade verkligen däremelllan. Formerna är ofta organiska, svepande former som ibland nästan är lite äckliga. Men så ibland, för det mesta tycker jag, så är det gränslöst fascinerande och vackert. Speciellt är jag förtjust i mosaiken han använder på hustak, skorstenar mm.

Gaudí har även designat parker, palats, lägenheter (både interiör och exteriör) samt möbler. Han ritade och byggde sitt eget hus i Park Guell.

Ett tips: Åk till Barcelona! Jag längtar tillbaka dit. Någon som vill hänga med? :)
Hej svejs!

Idag har jag sökt mitt första arkeologjobb!
Det känns väldans bra.

Redan igår började jag på min Life to do-list. Jag har anmält mig på Af och i förmiddags sökte jag alltså mitt första arkeologojobb. Nu känns allt lite bättre. Och lite lättare. Jag tar tillbaka mitt liv och arbetar aktivt för det jag vill ha. Ett steg i taget och sen får vi se... men jag försöker i alla fall. Det är det viktigaste. För er som undrar vad den lilla bilden föreställer i hörnet så kan jag upplysa om att det är en skärslev. Ett av arkeologens många arbetsredskap ute i fält :)

Allram Eest e bäst!

En av mina stora idoler är: Allram. Ja, han är kanske inte direkt en förebild, egentligen är han både dryg, elak och mycket mycket självgod. Men det är just därför han är så rolig! Visserligen var det ett tag sen jag såg någonting med Allram. Ja jag vet, jag gillar barnprogram! Men han är ju bara så bäst! Just därför vill jag dela med mig av hans oemotståndliga charm och visdom. Håll till godo.
/K

Life to do-list

När mina arbetskamrater har frågat om jag trivts på jobbet har jag svarat: " Ja, än så länge så...". Egentligen har jag inte direkt reflekterat så mycket över frågan, föränn nu den senaste tiden då jag känner att jag absolut är på fel plats. Hela mitt inre skriker: "JAG VILL INTE VARA HÄR!"

Jag vill arbeta med det jag är utbildad till, som arkeolog/arkivarie. Jag har läst fem år på universitetet och vill börja använda mig av de kunskaperna som jag faktiskt har. Det var kanske lite naivt, men jag har alltid trott att ju mer gedigen utbildning man har desto lättare skulle det vara att få arbete, men så är det inte allsoch det är otroligt frustrerande!

Ok, jag ska mobilisera mina krafter och göra något åt saken i stället för att klaga HELA TIDEN.

My life to do-list och egna glada tillrop

1. Anmäla mig som arbetssökande på Af, igen
2. Skriva en jäkla massa ansökningar
3. Göra det bästa av den situationen jag nu befinner mig i
4. Do the best I can
5. Ha ett liv utanför jobbet
6. Inte gå in i saker som inte är mina egna
7. Tänka på att: Jag är inte mitt jobb
8. Försöka ha en positiv inställning till livet och till mig själv! Jag skulle behöva lite glada tillrop av er därute
9. Vara aktiv, det är bara jag som kan göra det bästa av mitt liv

/K

Kontakt

Han ringde igår, M. Jag skickade ett sms i måndags och kom med en lunchinvit till tisdagen. Han var positiv till förslaget och vi kom så långt att vi kom överens om tid och plats. Tyvärr var han tvungen att ställa in eftersom det var någon slags kris på jobbet. Jag förstår väl det, att han inte kan gå ifrån. Det är helt ok. Klart jag blev besviken men det var inte så mycket att göra åt det.

Jag har varit lite missnöjd och otålig och undrat över varför han inte hört av sig... jag hade verkligen inte hört ett ljud ifrån honom sen i tisdags. Jag lekte med tanken att JAG skulle höra av mig, igen men avfärdade snabbt den tanken. Om han har tid och lust att träffa mig eller bara prata så får han ringa. Han vet var jag finns. Så här i efterhand var det bra att jag hade TÅLAMOD att vänta lite (det hade inte gått så många dar... det bara kändes så) trots att tålamod inte är en av mina största styrkor.

Men så fick jag då ett sms ifrån honom igår lördag och han ringde upp mig efter en stund och vi pratade en trekvart kanske. Han har jobbat, jobbat, jobbat hela veckan. Vi kommer inte ses något denna vecka, han har fullt upp idag söndag också. Men kontakten är i alla fall återupprättad.
/K

Drömma kan jag väl få göra?

Jag vill gifta mig med John Corbett, ja en date eller två kan jag väl få i alla fall! Eller vara hans flickvän för några år... eller whatever! Hell! Jag tar det jag kan få!
Han spelar bl a en av Carries pojkvänner i "Sex and the city" han spelar även i filmen "Mitt stora feta grekiska bröllop" och pastorn i "Helens små underverk".

Inte vet jag hur han är i verkligheten? Men drömma kan jag väl få göra...
Mannen med stort Mmm. :)
/K

Trist

Jag blev bjuden på teater ikväll med Barb men det blev inget... jag fick ställa in. Har gått och blivit sjuk. Såå trist!

Bön

Ibland

Ibland känner jag mig som en gammal elefanthane.
Ärrad, lugn och vis.
Jag är på väg, hela tiden på väg.
Det är själva vägen som är meningen med livet och målet.

/K

Arkeologidrömmar

10-12 arkeologer- inriktning mot föremålshantering; 10 platser.
Syftet är att förbättra förutsättningarna för samlingarnas långsiktliga bevarande samt att öka kunskapsinnehållet i och tillgänligheten till museernas samlingar.
Nu söker Statens Historiska Museer arkeologer som ska arbeta med:
- Genomföra tematiska uppordningar av samlingarna
- Införliva nyinkommet arkeologiskt material i samlingarna
- Dokumentera, registrera och lagra informationen i SHM:s föremålsinformationssystem
- Kontrollera föremål mot kataloguppgifter, märka och placera samt i vissa fall dokumentationsfotografera föremål
- Publicera föremålsdokumentationen på internet för forskare, studenter och kulturmiljövården
-Pulicera informationen om de tematiska uppordningarna för en bredare publik på internet genom webartiklar

Det är PRECIS det jag vill syssla med! Arkeologisk föremålshantering.

----------
Vidare: Personal till projektarbeten; Riksarkivet- 34 platser. 16 olika projekt i syfte att öka tillgängligheten till arkiven.

Hej hopp! Nu ska jag sova, har en del att fundera på (läs:drömma).
Zzzzz

One of those days

Dagen har varit... förskräcklig. Det kändes åt helvete och jag klarade inte av stress. Alls. Sen att ha fyra timmar personalmöte gjorde väl inte saken bättre. Fyra timmar som aldrig tog slut. Allt fylldes liksom på hög i mig och jag såg allt som inte var bra, att jag gör ett dåligt jobb. Alla rutiner och annat jag missat. Jag kände mig värdelös, liten, ledsen och mycket trött. Självkänslan låg längst ner och skramlade i botten och jag ville bara gråta. BLÄÄ!

Efter att ha pratat med min mamma nu ikväll, kom jag på varför allt har känts förjävligt idag. PMS, One of those days. Phh!

Min kloka mamma sa: "Det blir bättre i morgon, det kan inte bli värre än vad det var idag, eller hur? Och så är det nog.
Det blir nog bättre i morgon, kan jag ju hoppas.