Sen i fredags har jag varit ensam

J. var här i fredags eftersom jag inte ville vara ensam. Egentligen kanske jag borde ha ringt någon nu under helgen men jag kom mig inte för. Jag har pratat med några av mina vänner över telefonen förstås. Igår tittade jag i min telefonbok över vem/vilka jag kunde ringa om jag behövde dem akut. Alltså, de finns och de skulle komma hit om jag bad dem om det. Men jag tyckte inte att det fanns så många... De har fullt upp med sina egna liv.

Jag har svårt att be om hjälp. Det sitter långt inne, jag tycker att man ska be om hjälp när livet känns svårt och jag är inte en sämre människa för det. Men ändå, trots att jag tycker så, är det svårt för mig.

Jag blir handlingsförlamad, jag minimerar mig själv och intalar mig att det nog inte är så farligt. Att jag kommer över det. Att jag överdriver. Att jag hittar på. Eller så tror jag att andra tror det.

Men hallå! Jag hade en panikattack! Jag trodde jag skulle dö! Det var verkligt! Och jag har inte mått riktigt bra på mycket länge! Är det så konstigt att jag rasar ihop?

- Jag har varit arbetslös hela sommaren
- Jag har dejtat ganska mycket sen i våras
- Dejtade en man (ja det höll bara en vecka) men han knäckte min självkänsla genom att kommentera min kropp mm. Han var ett rikitgt psykopatiskt ärkepucko. (Nästan värre än mitt ex som ju också var ett manipulerande kontrollfreak)
- Jag har sökt en jäkla massa jobb men bara fått avslag
- Jag arbetar i en bransch jag inte vill arbeta inom
- Turbulent på arbetet pga av olika orsaker som jag egentligen inte råder över

Allt detta har gjort så min självkänsla har fått sig en rejäl knäck. Det känns om jag flyter omkring, planlöst utan mål och mening och det är en mycket obehaglig känsla.

Jag har i alla fall några få vänner som jag vet finns där för mig. De betyder så oerhört mycket! Tack för att ni finns!
Och i morgon kommer mamma tillbaka.

/K