Jag har tappat fotfästet

Jag har ingen grund att stå på. Min självkänsla skramlar omkring och jag vet inte vem jag är eller vad jag egentligen gör här. Jag är trött, ledsen och känner ingen lust för någonting. Mina krav på mig själv känns övermäktiga och jag tycker inte jag är bra på någonting. Även om de i min närhet säger motsatsen så tycker inte jag det. Det spelar ingen roll vad de säger. Jag tror inte på mig själv och min egen förmåga.

Så igår rasade jag ihop. Grät, hyperventilerade och kröp ihop på golvet med en sån panikångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Vad skulle jag göra?
vem skulle jag ringa?
Det finns ingen!
Och jag som skulle jobba!
Men det går inte!
Tänk om jag får en attack?
Krav, krav och press-stress.
!Funkar inte.

Och så längtade jag efter mamma,
som inte är hemma
utan kommer hem
först måndag kväll.

Karin är liten i hjärtat och känner sig ensamast i världen.
............

Just nu
sover
mina tankar, slumrar
till nattens ögonlock

Jag känner mig liten
i mörkret
rädd för livet

Just nu
är livet så skört
och min röst räcker inte till

Jag famlar efter trygghet

2006-02-16
© K.C.L