Funderingar

Jag träffade M vid Hornstulls tunnelbana igår och vi åkte till Hagaparken där vi tog en lång stärkande promenad på isen. Vi höll på att inte hitta tillbaka till parkeringen. Det var en fin solig vinterdag och massor av människor var ute som åkte skridskor, skidor eller som vi promenerade.

M hade varit ute kvällen innan och var rätt trött. Vi åkte till mina hemtrakter, handlade mat
(hyrde dvd) som senare skulle tillagas i mitt kök. M hade några saker att fixa med så han åkte iväg och jag hann plocka undan lite i min lägenhet. Som tur var hade jag städat (eller förberett) dagen innan. Så det egentliga städandet var redan gjort.

Efter ca 1,5 timme dök han upp och vi lagade mat tillsammans. Mysigt att laga mat tillsammans med någon. Och gott blev det också och jag var som vanligt vrålhungrig. När M skulle ta ut potatisgratängen brände han sig på tummen och han spolade vatten på, som sig bör. Jag gjorde något slags svalkande omslag av en kökshanduk och en gummisnodd. Det såg lite lustigt ut faktiskt. Hans tumme försvann helt i handduken...

Filmen var ok och emellanåt rätt spännande. Men mest av allt var det mysigt att bara sitta nära i soffan och hålla om varandra. Jag märkte att jag blev blyg, att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Jag vill vara närvarande och ta emot närhet men... jag har väl alldeles för höga krav på mig själv i vanlig ordning. Dessutom blir jag rädd att han inte tycker om mig. Det är som jag väntar på att han ska säga att han inte vill träffa mig mer. Att jag ska bli avvisad. För så har det nästan alltid varit förut. Det känns både smärtsamt och patetiskt att jag tänker så. Jag är skadad.

När filmen var slut var klockan 22 och M ville åka hem. Han skulle jobba morgonen därpå. Det var bara jag som var ledig. Jag sa ingenting utan lät honom åka. Förut kanske jag skulle vädjat till honom att stanna, bara en liten stund till... men det funkar inte. Jag vet ju det.

Mina övergivenhetskänslor får jag själv ta hand om. De finns där som ett sår för länge sen och som ömmar lite då och då. Det är gamla känslor som väcks till liv. Kanske är det det som skrämmer mig? Och att bli övergiven.

Alla människor blir övergivna någongång i sina liv. Oftast sker det flera gånger under en livstid. Alla möten har en början och ett slut. Man träffas och sen skiljs man åt. Så är det alltid, i stort som smått. Så är det med födelse och död också. Det finns en början och ett slut. Livet är det som sker däremmellan så det gäller att ta tillvara på det och jag tror på att försöka leva här och nu, även om jag tycker att det är förfärligt svårt. Jag får hela tiden påminna mig själv om det.
Att vara i nuet. Att leva här och nu.

I morgon är det söndag!

Jaa !!! :)

/K

Så som i himmelen

Jag har sett filmen "Så som i himmelen" på tv1000nordic. Det är fortfarande en bra film men jag blir då som nu irriterad på de stereotya porträtten av människorna i filmen. Skådespeleriet är jättebra och det är en fin och engagerande historia. Mikael Nykvist, Frida Hallgren, Helene Sjöholm och speciellt faller jag för Ingela Olssons poträtt av pastorsfrun som upptäcker sin sexualitet och sig själv i sången och dansen.

På ett sätt tycker jag bättre om filmen nu än första gången jag såg den. Jag var ganska avstängd när jag såg den vill jag minnas. Vissa scener kommer jag ihåg som mer intensiva då än vad de var nu. Så filmen måste väl ha berört mig på något plan redan då.

Den bästa scenen i filmen som berör mig extra mycket är när Helene Sjöholms Gabriella sjunger på vårkonserten. Gabriella är förtryckt och misshandlad av sin man som är en liten människa, förkrymt i sig själv. I sången kommer hela hennes själ fram, hennes vrede och inneboende längtan efter ett liv utan förtryck och att få vara sin egen person.

Jag kan kan någonstans känna igen mig i det, trots att jag inte blev fysikt misshandlad i det förhållande som jag hade, så var jag förtryckt. Det är ändå samma, tar sig bara olika uttryck. Jag hade samma offermentalitet som en misshandlad kvinna. Att det var mitt fel, att allt var mitt fel. Så i drygt tio år gick jag omkring och trodde det. Att det som hände låg på mitt ansvar.

Jag kan bara säga, det kommer aldrig att hända igen. Aldrig.

Så här glad

blir jag av Stevie Wonders underbara musik!

Stevie Wonder update

Jag har köpt två cdskivor idag och en av dem är RIKTIGT RIKTIGT bra! Samlings-cd av och med Stevie Wonder. Lyssnar på den nu, as we speek. Han är ett geni den mannen, det är iof ingen nyhet. Jag har ju lyssnat förut på honom och är uppvuxen med en del av hans låtar men jag har aldrig lyssnat på honom hemma. Men det råder jag bot på nu.

Och så kom jag att tänka på min gamla arkeologkompis Jes. Han älskar Stevie, det är hans husgud. Jes är musiker, gammal trummis. Jo, jag kom alltså att tänka på honom och så brände jag iväg ett sms. Så när jag höll på att dammsuga lägenheten fick jag både samtal och sms, som jag inte hörde. Men han lämnade meddelande på lådan.

Han var dyngrak killen, hade varit på rörmokarmässa? i Älvsjö med sina kollegor. Och så hade de åkt Ålandsbåt fram och tillbaka. Och Jes hade bara sovit 2 timmar och när han inte sov hade han druckit SPRIT. Mycket sprit. Nu var de på väg tillbaka med buss till Värmland. Jo, Stockholmskillen (jaja, han är över 40...=) träffade en tjej och så flyttade de till den lilla hålan i de Värmländska skogarna och Jes är nu rörmokarlärling. I denna håla. I Värmland. Och så ska han bli pappa också. I sommar.
Hepp.

Ikväll

...är det utgång som gäller. J och jag ska till Lemon senare. Måste ju koppla av lite, se lite folk. Jag har kommit hem från jobbet och har nu en välbehövlig vila på hela tre dagar. Hurra!

Jag pratade med M i går och vi bestämde att vi ska ses nu på söndag. =)

/K

Timmarna med Leo

Nu har jag träffat en ny liten människa. Leo. Naturligtvis är jag helt betagen av honom. Det går ju inte att bli annat. Han är så liten. Han sov mest och åt. Och gnydde lite ibland. Jag kunde inte låta bli att köpa en liten sak till honom. En filur köpte jag. Den var röd. Kolla in filurerna på: http://www.skummis.se

Jag hade med mig fika också som vi vuxna (såklart:) mumsade i oss. Och så gick vi en prommenad eftersom Leo hade fått ett paket som skulle hämtas ut. Men mest satt jag och tittade på honom och strök honom över pannan och så pratade jag med A och S såklart. Nu luktar mina kläder bebis och jag har ett leende på läpparna. Jag fick hålla i honom också och han vägde nästan ingenting.
Tänk vad några timmar med en bebis kan göra... underverk för själen! Och så har jag fått en ny liten kompis också tror jag.

Kram K

Myspys och trailers

Nu har jag varit på två dater, med samma person! Det har inte hänt det senaste... deceniet!
Vi sågs vid 18-rycket och käkade sushi vid Björns trädgård. Jag var vrålhungrig, men ögat ville som vanligt mer än magen för jag orkade inte äta upp allt.

Vi gick till Biopalatset och hämtade ut våra biljetter. Vi hade lite ont om tid och var båda lite stressade. Vi gick in i biosalongen som var helmörk. Kollade raden. Alla satt redan ner och trailern hade börjat...
"Ursäkta" sa jag och ville gå förbi den tjocka tanten som satt längst ut. Hon stirrade på mig och rörde inte en min. "URSÄKTA" sa jag en gång till "kan jag få komma fram?" "Du får väl säga vad du vill..." svarar hon. Jag är märkbart irriterad nu och svarar: "men det fattar du väl att jag vill komma förbi när jag säger 'ursäkta' " Vi tråklar oss förbi henne och alla andra som vägrar att resa på sig. Sen ser vi att det sitter en tjej på en av våra platser... vi har samma nummer. Vi argumenterar ett kort tag men tillsist tråklar vi oss ut igen och sätter oss i raden framför. Folk får resa på sig där också.

Men så slår det mig... vilken salong var det nu? Är det här rätt film? Och är det här verkligen en trailer? M och jag tittar på biljetten en gång till och ser till vår förskräckelse att det står salong 5, rad 7. INTE salong 7 som vi trott.

Så, vi reser på oss igen, ber så mycket om ursäkt och försöker smyga oss ut så obemärkt som möjligt, vilket naturligtvis inte går... M säger: "Ursäkta, det här är visst inte vår dag ehh..."
Väl ute skrattar vi och jag tror att vi båda två känner oss en aning generade och lite fåniga. Jag vet att jag gjorde det i alla fall. Jag skämdes. Jag blev en sån person som jag själv skulle retat ihjäl mig på.
De hade rätt och vi hade fel. Vi kom och störde i mitten eller i slutet av en film, det får man inte göra.
Vi hittar rätt salong i alla fall och slår oss ner. Där är det högt i tak, folk skrattar och pratar. Ja typ trailerstämning, precis som det ska vara innan en film börjar. Och ja, vi håller varandra i handen under hela filmen =)
Myys...

/K

Välkommen till livet!

Klockan 20.23 föddes lilla Leo och min väninna A blev mamma för första gången. Jag vet egentligen inte så mycket mer än att han nu har kommit ut. Tiden var beräknad till den 23/1 men han kom alltså igår kväll.

Jag såg A:s sms i morse och skrek högt och tog lagom små glädjeskutt eftersom det var så tidigt på morgonen. Hela dagen har jag gått omkring och smålett för mig själv. Jag är så glad för deras skull... och så nyfiken på den lille. Men jag måste få låta föräldrarna och den lille vila lite. Det har nog varit en pers för alla. Speciellt för mamma A och Leo. Vad pappa S gjorde vet jag inte men han fanns väl förhoppningsvis närvarande och kunde stötta, eller så svimmade han. Vad vet jag. Ska bli roligt och intressant att höra hur det var.
Jag vet att en del (de flesta som inte själva har barn?) tycker att det är dötrist att höra om förlossningar och så, men jag tycker det är jätteintressant. Förutsättningen är naturligtvis att jag känner de som gått igenom det och har en relation till dem. Annars håller jag med den procenten av befolkningen som tycker att det är TRÅKIGT att lyssna på.

Leo, vilket fint namn... :)

Det gick ju riktigt...

bra det där!

Jag träffade M. vid Svampen i söndags kväll. Han hade beställt bord på den italienska "Lady och Lufsen"-restaurangen Capri. Han kommenterade det själv och sa att han inte hade några baktankar alls med det... "Jasså du?" sa jag och så skrattade vi. De hade faktiskt en bild på Lady och Lufsen på menyerna. Det var lite kul... =)

De har riktigt god italiensk mat på Capri. Vi hade massor att prata om och timmarna bara flög fram. Klockan var ungefär 21.30 när vi bröt upp. Han följde mig ner till perrongen och väntade med mig tills mitt tåg kom. En puss blev det också och så sa vi hej då.

Han ringde mig igår kväll och vi pratade väl en timme eller något. Vi ska äta sushi och gå på bio i morgon kväll.

Så har jag något att se fram emot... =) HÄRLIGT!

Kram på er!
/K

Jag är en robot

Idag har jag jobbat från o7.00 till 20.30, non stop. Ingen lunchrast, inga fikaraster.
Jag är zonkad. Zappad. Död i huvudet. Autopiloten på.

Men nu ska jag sova.
Adios.
Zzzzz....
/K

[pauw wrikktigt]

Jag har en dejt ikväll. Vi ska äta middag någonstans på Östermalm. Jag börjar bli lite spänd nu. Jag ska träffa en trevlig man som verkar veta hur en kvinna vill bli behandlad. Det är rätt ovanligt. Jag träffar nästan alltid på de där andra... som inte vet det.

Jag ska i alla fall ha en trevlig kväll. Det är mitt mål.
Ha trevligt och vara mig själv. Mer kan jag inte göra.

/K

Någonstans

--------------------------

Min kärna finns där

bakom lagren av tankar

längst in,

under hjärtat

någonstans inunder allt det där

finns jag

-------------------------

©K.C.L
14-01-06

Sms

Jag har fått sms från Mr X. Han vill fika någon dag.
Det var ju trevligt, får jag träffa hans flickvän då månne?

Eller?
Nääe...

Livets mirakel

Om drygt en vecka kommer A, en av mina äldsta vänner bli mamma för första gången. Jag ringde henne för en stund sen, för jag hade för mig att det snart var dags. Jag ville prata med henne innan det stora.

Vi har sagt att vi ska äta lunch i veckan som kommer.

Men tiden har gåttt så snabbt, jag kommer fortfarande ihåg som om det var igår, när A berättade för mig att hon var gravid! Jag blev så glad och rörd för hennes och deras skull att jag nästan började gråta. Jag har kännt A sen lekskolan och vi har alltid haft kontakt med varandra genom alla år. Även om det ibland tagit flera månader tills vi hörts av, så har vi alltid återkommit, hittat tillbaka till vår vänskap. Den har alltid funnits där och den finns där, våra rötter är förbundna med varandra. Vänskapen är stark och fast förankrad i myllan. Det känns tryggt.

Det måste vara så, att den största och mest omvälvande händelsen i livet är när man blir förälder. Naturligtvis väcker det här många tankar hos mig. Min längtan efter egna barn, men också glädje för att A ska bli mamma för första gången. Det är stort och jag önskar dem det allra bästa!

Jag säger bara det, kärlek. Kärleken är större än allt annat.
Herre jösses, vad blödig jag blir =)
och det står jag för!

/K

Och nu lägger jag ner...?

Jag har råkat ut för ytterligare en man, som helt enkelt inte är intresserad, som inte vill ha mig.
Och nej, det är inte Mr X. (fast han ville ju inte det heller...ha mig alltså) Det är någon annan.

Jag har ingen föreställning alls om att den här mammen är den stora kärleken. Det tror jag faktiskt inte. Jag är numera både synisk och krass.
Vi vill båda ha uppmärksamhet och närhet, ja sex. Men nu blir det inget med någonting tror jag.

Till alla kvinnor! (Jag tror även män skulle ha behållning av denna bok).
LÄS "Dumpa honom, han vill faktiskt inte ha dig" av Greg Behrendt och Liz Tuccillo, teamet bakom "Sex and the City". Boken går ut på att vi/jag är värd någon mycket bättre, jag är värd att må bra och bli lycklig med en man som älskar mig och som visar det!

Detta är ett tema som har präglat hela mitt vuxna liv. Jag har dragits till män, som helt enkelt inte velat ha mig. Varför det är på detta vis, kan man analysera länge och mycket om... och tro mig, när jag säger det. Det har jag gjort.

Det är Män som sagt det ena och gjort det andra, män som inte hört av sig när de sagt eller inte alls, män som sagt elaka saker och komenterat min kropp, män som ignorerat, män som är upptagna (borde jag ju låta bli, eller hur) , män som skyller på sin dåliga uppväxt och sin alkoholiserande mamma som nu är död, män som... helt enkelt inte vill ha mig.
Listan kan göras längre. Jag slutar här.

Jag förstår inte

Män.

Jag förstår dem inte… jag gör inte det. Men de finns väl inte till för mig att förstå. Om ni förstår…

Det stämmer INTE att män bara tänker på sex. Det är jag som gör det, mest hela tiden.

Vi kvinnor har simultanförmåga (sägs det) och tänker på alla saker samtidigt, det kan bli väldigt rörigt! Jag skulle också bara vilja tänka på och koncentrera sig på en sak i taget. Vad enkelt det skulle vara.

Nu äter jag.
Nu läser jag den här boken.
Nu ska jag jobba.
Nu älskar jag.
Nu vill jag ha sex.
Nu ska jag sova.
Go natt!

Fast helst vill jag ha en kram...

Ett ljus i mörkret

Jag har varit i Gamla stan på Kaffekoppen vid Stortorget och fikat med J. under eftermiddagen. Vi pratade om allt möjligt, både om män, sex och roliga filmer och andra intressanta samtalsämnen. Bredvid oss satt ett turistande italienskt par som tog kort på den blonda servitrisen och videofilmade lokalen och så även oss. J. sa att mannen satt och tittade ner i min uringning hela tiden. SÅ djup var den inte... :=

J. har en date ikväll och var lite nervös för det. Men eftersom hon är en toppenpingla (och om han inte fattar det, ja då är han ju inget att ha) så kommer det att gå bra. Om inte annat så kommer de förhoppningsvis ha trevligt i alla fall.

Jag fick en lapp av J. med kloka, värmande ord som är stärkande för själen. Hon hade skrivit ner den från ett tv-program. Här kommer den.

Välsingnelse

Må din själ trösta dig och göra dig ny.
Må själens ljus vägleda dig.
Må det välsingna ditt arbete med ditt
hjärtas hemliga kärlek och värme.
Må dagen aldrig tynga dig.
Må du vakna utvilad i gryningen och
och nalkas en ny dag av drömmar och möjligheter.
Må du träda in i natten, salig, skyddad och värnad.

******
Tröstande och värmade ord så här i januari.
Det behöver jag. Kanske även du?
Må gott.
Kram K

Nu

Jag ska inte tråka ut er med att berätta alla turer på jobbet. Det händer saker hela tiden som jag får ta itu med, både yttre omständigheter och inre som ska tas omhand.

Nu har jag iaf ledigt en dag och det ska bli såå skönt. Annars är det ju samma sak (men så är det kanske för alla...) jobba, äta, sova, jobba, äta, sova.

När ska jag hinna med allt det där andra? Vad det nu är? Ja visst ja! LEVA? När ska jag hinna leva?
Fast det är ju det jag gör... men det är någonting som saknas trots allt och jag vet precis vad det är. Jag vill älska och bli älskad tillbaka av en man. Jag vill känna samhörighet med någon. Jag vill inte vara eller leva ensam längre.

Den där existensiella ensamheten är så plågsam, samtidigt som jag känner en väldigt påtaglig fysisk ensamhet också.

Jag har alla yttre grejerna. Jag har någonstans att bo, jag har mat, pengar, ett arbete. Jag har vänner och familj och min katt. Men jag vill mer. Jag längtar efter någonting mer.

Kanske ska jag inse att livet är här och nu. Inte det som var eller det som kommer..
utan NU.

Äntligen!

Äntligen gick det att publicera föregående inlägg!

Jag har kommit hem från jobbet och nu ska jag sova, igen. Ska upp klockan TIDIGT i morgon.
Hepp!
/K

Vilse

Jag är trött.
Jag somnade redan klockan 22.30 och sov gott till klockan 7.30 då katten hoppade på mig. Jag jobbar sent idag så jag somnade om. Ringde till en arbetskamrat som ville byta arbetspass med mig under helgen.

Annars är jag ledsen, livet är gnissligt och den inre harminon och lugnet vill inte infinna sig. Jag vill hitta tillbaka till den känslan då jag känner ett inre lugn och säkerhet då jag vet att allt kommer att ordna sig, förr eller senare. Jag saknar lite tilliten och tron på att det kommer att bli precis så som det är tänkt.

Det låter flummigt och det kanske det är och det får väl vara det.
Jag vill hitta hem. Jag menar att jag vill hitta hem i mig själv. Jag tror att allt som händer har en mening, att jag ska lära mig något av det. Men ibland kan jag bara inte klura ut varför jag ska vara med om vissa saker! Jag tänker för mycket. Konsten är kanske att låta det vara. Det som är, det är.

Crappy crappy day

En jävla dag har det varit idag. Och jag har överlevt.

One of thoses days då bara allt går fel!
Hjälpte en av de boende och kände mig så okonsekvent och irriterad mest hela tiden. Inte bra. Min kollega skulle hjälpa mig med medicinen då hon kom in med medicinkoppen, men hon glömde att ge ge mig hälften av taletterna. Och jag kollade inte. Vi ska alltid kolla.... dessutom är det bra om man göra hela proceduren ensam. Plockar fram medicinen lugnt och medodiskt, läser så att det är rätt datum, rätt person och rätt tid.

Ju flera kockar desto sämre soppa ni vet.

Jag upptäckte misstaget efter 2,5 timmar! Men...

1. Jag ringde husläkare (återkommer onsdag)
2. Jag ringde distriktsköterskan (som var på semester)
3. Jag skrev en felrapport
4. Jag ringde vårdcentralen
5. Jag pratade med vik enhetschef och berättar vad som hänt
6. Jag åkte till brukarens arbete och så att han/hon fick sin medicin om än något försenad, bättre att få medicinen för sent än att inte få den alls
7. Jag ringde upp kontakt på vårdcentralen som ansåg att jag inte behöver oroa mig för efterverkningar av medicinen

Vill säga att jag vet att jag inte är ensam om att göra misstag, även om jag helst av allt inte vill göra dem. Speciellt inte när det gäller något så viktigt som medicinhantering. Men jag är människa, jag gör misstag. Fast nu kommer jag kolla extra noga VARJE GÅNG och dubbelkolla så att det blir rätt.
---------
Sen ska Karin gå och storhandla. Jag glömmer att ta med mig 'dramatenvagnen'. Tänker: äh, det är inte så mycket... nähä.
JOHO! Packar en kasse för tungt så att påsen går sönder. Ahh!
Tre kassar fulla med mat och Jävligt tungt. Armarna blev en halvmeter längre än vad de brukar. Som tur är fick jag hjälp på halva vägen med att bära. Thank you God! Eller nå´t.
--------
När dagen ändå har börjat så bra så får jag ett telefonsamtal på jobbet från någon som vill ha tag på Ladida.
- Här finns ingen Ladida, svarar jag... men vi har en Ladido. Ringer upp Ladido och berättar att denoden har sökt henne.
När jag är på hemväg kommer jag på att vår vik. enhetschef nog heter Ladida. Deras namn är lika (skiljer en bokstav typ) och denoden sa bara förnamnet, dessutom var inte han heller säker på vem hans sökte! Hur ska jag veta vem han menar?
--------
Väl hemma så ville jag bara bädda ner mig och gråta i kudden, men jag ringde mamma i stället. Det går nästan lika bra.

I morgon är en annan dag.
Ödesmättat...
/K

Nyårsfyrverkerier och snöbollar

Intet ont anandes gick jag ut i nyårsnatten. Jag anade aldrig att dramatiken skulle börja redan ett stenkast från mitt hus.

KABANG!! MRRATTATA!!! Ungefär fem meter framför mig på gångbanan mellan husen flyger en smällare/fyrverkeri förbi.
Jag blir JÄTTEARG och skriker högt (precis som på film):
- OY! VA FAN HÅLLER NI PÅ MED? ÄR NI INTE RIKTIGT KLOKA! SÅ DÄR KAN NI VÄL INTE GÖRA!

Sen ser jag hur många de är… en hel klunga står en bit ifrån.

Naturligtvis skrattar den/de mest aktiva med nyårssmällarna och skriker något fult efter mig och en av dem börjar kasta snöbollar efter mig men missar, men först riktar han en nyårssmällare mot mig som landar en meter framför mina fötter. Jag är så arg, rädd och upprörd att jag kokar inombords… funderar på om jag ska ringa polisen men gör inte det. Vad kan de göra? Skingra skocken? Vad hjälper det mig?

Ok, jag kanske slog över något. Överreagerade kanske. Men bara lite.

Jag tänkte bara ta mitt ansvar som ANSVARSTAGANDE VUXEN, men jag lyckades inte särsikt bra. Jag brukar sällan reagera eller säga ifrån men nu kom det som på ren instinkt. Jag kunde bara inte hejda mig. Har jag bara blivit en av de där gnällkärringarna nu som klagar på ungdommen? (hjälp)

Jag blev så arg. Jag såg rött. Jag blev ett vukanmonster. Dessutom kände jag mig hotad (och jag hatar nyårssmällare).
Försatte jag mig själv i den situationen? Kanske. Får jag skylla mig själv? Eventuellt. Jag tycker ändå att de var idioter med noll koll på läget. Tänk om fyverkerierna hade hamnat på en balkong? Eller träffat någon? Mig till exempel?

Om jag tyst och stilla hade smugit förbi, tittat förstulet mot slynglarna och lommat iväg… ja då hade inte uppmärksamheten riktats mot mig. Kanske. Eller så hade den det? Vad vet jag?

Jag muttrade hela vägen till tunnelbanan och tänkte:
”Just en snygg början på nyårsnatten det här. Fast det nya året har ju inte börjat än och det är ju bra… Karin släpp det där nu, ANDAS. LUGN KARIN, LUGN.” Phhu…

Resten av nyårskvällen/natten var ok men inte mycket mer. Det var roligast i början då vi dansade ensamma på dansgolvet J. V. och jag. Sen blev det för mycket ljud överallt och jag fick huvudvärk. V. sjöng tre eller fyra karaokelåtar. Hon sjöng riktigt, riktigt bra och bjöd rejält på sig själv. Vi sjöng även en låt tillsammans alla tre (och ingen av oss hade druckit en droppe alkohol).

En nyårskväll på Chaplin Bar på Kungsgatan, är inte att rekommendera. Ingen av oss kommer att gå dit igen. Någonsin. Vi fick även se ett av de sämsta uppträdanden världen någonsin skådat. Det var Denise Lopez som… sjöng. (och vem är det? - Ja, det undrar jag också…) det fick oss slutligen att ge upp, tappa sugen helt. Vi gav upp klockan 01.30 någonting. Skönt att komma hem och få sova.

Nyår a la 2006.

Klart slut!

/K