Funderingar

Jag träffade M vid Hornstulls tunnelbana igår och vi åkte till Hagaparken där vi tog en lång stärkande promenad på isen. Vi höll på att inte hitta tillbaka till parkeringen. Det var en fin solig vinterdag och massor av människor var ute som åkte skridskor, skidor eller som vi promenerade.

M hade varit ute kvällen innan och var rätt trött. Vi åkte till mina hemtrakter, handlade mat
(hyrde dvd) som senare skulle tillagas i mitt kök. M hade några saker att fixa med så han åkte iväg och jag hann plocka undan lite i min lägenhet. Som tur var hade jag städat (eller förberett) dagen innan. Så det egentliga städandet var redan gjort.

Efter ca 1,5 timme dök han upp och vi lagade mat tillsammans. Mysigt att laga mat tillsammans med någon. Och gott blev det också och jag var som vanligt vrålhungrig. När M skulle ta ut potatisgratängen brände han sig på tummen och han spolade vatten på, som sig bör. Jag gjorde något slags svalkande omslag av en kökshanduk och en gummisnodd. Det såg lite lustigt ut faktiskt. Hans tumme försvann helt i handduken...

Filmen var ok och emellanåt rätt spännande. Men mest av allt var det mysigt att bara sitta nära i soffan och hålla om varandra. Jag märkte att jag blev blyg, att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Jag vill vara närvarande och ta emot närhet men... jag har väl alldeles för höga krav på mig själv i vanlig ordning. Dessutom blir jag rädd att han inte tycker om mig. Det är som jag väntar på att han ska säga att han inte vill träffa mig mer. Att jag ska bli avvisad. För så har det nästan alltid varit förut. Det känns både smärtsamt och patetiskt att jag tänker så. Jag är skadad.

När filmen var slut var klockan 22 och M ville åka hem. Han skulle jobba morgonen därpå. Det var bara jag som var ledig. Jag sa ingenting utan lät honom åka. Förut kanske jag skulle vädjat till honom att stanna, bara en liten stund till... men det funkar inte. Jag vet ju det.

Mina övergivenhetskänslor får jag själv ta hand om. De finns där som ett sår för länge sen och som ömmar lite då och då. Det är gamla känslor som väcks till liv. Kanske är det det som skrämmer mig? Och att bli övergiven.

Alla människor blir övergivna någongång i sina liv. Oftast sker det flera gånger under en livstid. Alla möten har en början och ett slut. Man träffas och sen skiljs man åt. Så är det alltid, i stort som smått. Så är det med födelse och död också. Det finns en början och ett slut. Livet är det som sker däremmellan så det gäller att ta tillvara på det och jag tror på att försöka leva här och nu, även om jag tycker att det är förfärligt svårt. Jag får hela tiden påminna mig själv om det.
Att vara i nuet. Att leva här och nu.