Så som i himmelen

Jag har sett filmen "Så som i himmelen" på tv1000nordic. Det är fortfarande en bra film men jag blir då som nu irriterad på de stereotya porträtten av människorna i filmen. Skådespeleriet är jättebra och det är en fin och engagerande historia. Mikael Nykvist, Frida Hallgren, Helene Sjöholm och speciellt faller jag för Ingela Olssons poträtt av pastorsfrun som upptäcker sin sexualitet och sig själv i sången och dansen.

På ett sätt tycker jag bättre om filmen nu än första gången jag såg den. Jag var ganska avstängd när jag såg den vill jag minnas. Vissa scener kommer jag ihåg som mer intensiva då än vad de var nu. Så filmen måste väl ha berört mig på något plan redan då.

Den bästa scenen i filmen som berör mig extra mycket är när Helene Sjöholms Gabriella sjunger på vårkonserten. Gabriella är förtryckt och misshandlad av sin man som är en liten människa, förkrymt i sig själv. I sången kommer hela hennes själ fram, hennes vrede och inneboende längtan efter ett liv utan förtryck och att få vara sin egen person.

Jag kan kan någonstans känna igen mig i det, trots att jag inte blev fysikt misshandlad i det förhållande som jag hade, så var jag förtryckt. Det är ändå samma, tar sig bara olika uttryck. Jag hade samma offermentalitet som en misshandlad kvinna. Att det var mitt fel, att allt var mitt fel. Så i drygt tio år gick jag omkring och trodde det. Att det som hände låg på mitt ansvar.

Jag kan bara säga, det kommer aldrig att hända igen. Aldrig.