onsdag, november 30, 2005

Konstigt telefonsamtal

Ring, ring!

Hallå det är Karin

"You have won a trip to The Caribian Islands! Congratulations!" Please dial nine"

Jag: "Hallå?"

"Please dial nine"

Jag: Eh, hallå... ?

"Please dial nine"

"Äh, hallå är detta ett skämt eller?"

Inget svar.
Jag lägger på.

Tänk om det faktiskt var [pauw wiktigtht] och jag hade vunnit en resa till Caribien?

Och så lade jag på luren... hm.

Nä, det måste vara någon som skämtade med mig, eller...?
Någon?
Hallå?

Som ny

Jag har varit och klipp min skalp, så nu är håret mycket kortare och i en helt annan färgskala. Dessutom har jag lockigt hår, helt på naturlig väg. Det blir så när jag klipper upp det. Lite ovant känns det... kort i nacken liksom.

Revansch!

Det är nästan, nästan klart med jobbet i Bredäng att jag får det... ska skriva på lite papper och sen börjar jag en hel vecka tidigare än beräknat! Får fem dagars introduktion från och med den 7 december. Ordinarie schema från 14 december.

Ska bli såå skönt att komma igång igen!

Yeehaa!

tisdag, november 29, 2005

What?!

Meddelande från A. på PassagenDejting:

"vet du att jag gillar dina byxor?"

Min svar:

"Re: What?!
Äh, lägg ner!"

//

">varför ska jag göra d? jag e ärlig och jag säger som d e!!!
och jag tycker att du e sexig!"
--------------
Jaha? Det var ju trevl... näee... lägg av.

Lagt ner

Jag har lagt ner, raderat min profil på Mötesplatsen. Nu är det PassagenDejting kvar... försöker men det är lite svårare. Det (låter kanske lite kaxigt) men det ramlar in män på min sida HELA TIDEN! Visserligen måga spån, men även en och annan gammal vän och det är ju alltid trevligt.

Det finns trevliga och bra män på Passagen (ni vet själva vilka ni är :) men somliga av er har raderat sina profiler.

Och de som finns kvar där ute i cyberspace har kanske inte hittat till min sida eller så ger de sig bara inte till känna... ?

Vad vet jag?

Lite bättre

Idag har jag varit på jobbintervju och ja, det gick ju riktigt bra. Lite nervös var jag som sagt, men jag klarade av det.

Detta jobb har nästan bara fördelar.

1. Tar 5 min med t-bana och sen inte långt att gå alls
2. Inkörda rutiner, bara att jobba på liksom...
3. OM jag får det... så får jag en veckas introduktion
4. Börjar isf i mitten på december
5. Hyfsat bra och varierande arbetstider...både dagar och kvällar, jobbar varannan helg
6. Inga journätter (tack och lov...)
7. Inte så stor arbetsplats
8. Jag får arbetskamrater!
9. Bra lön! Iaf såpass bra att jag tidigare inte haft högre lön.. men det var ju ett tag sen jag arbetade.
10. Det är ett vikariat på ett halvår med en månads uppsägningstid om jag under tiden får ngt annat arbete som jag helllre vill ha.

Nu känns allt lite bättre.
Phhu!
/K

måndag, november 28, 2005

Stilla dagar

Idag har jag sökt två jobb, betalat räkningar och gått en promenad. Mycket snö ute, är det. Jag hade aldelles för korta strumpor på mig så de åkte fram i skon. I princip var jag barfota i skorna, men jag frös inte. Det är väldigt bra skor med mjukt ludd i.

Jag har funderat, ältat och analyserat allt möjligt idag och jag blir väldigt trött av det... och ledsen.
-----------
Har varit inne på passagen men får bara konstiga meddelanden...
Den här te x:

"Djur

hej XXX

Vad är det för djur som sitter uppkrupna framför datorn. Känns lite som om det vore en själv på nåt vis.

F"
Hur har han tänkt att jag skulle svara på det? Tror han att jag gör det, svarar alltså?

eller:
"annons

hej snälla du,jag bor i nacka 08.xx xx xx kan du inte ringa nu heter benny x"

Han är 48 år... 48 år! Men vad tror han? Att jag skulle
1. svara på ett sådant meddelande? Han låter lite... hu jag vet inte. DESPERAT eller bara ensam kanske. Får obehaglighetskänslor och konstiga vibbbar i alla fall.
2. Han är 48 år... jag har satt gränsen vid 43 år.


äh! Jag lägger ner, tror jag. Inget roligt längre.

söndag, november 27, 2005

Life is a bitch, and then you die

Jag känner mig ledsen, liten och lite rädd. Det som hände i fredags hinner ifatt mig. Det har varit svårt att skriva om, har varit för nära inpå.

I´m a loser baby, so why don´t you kill me?

I fredags var jag på jobbintervju. Det var en gruppintervju, tydligen något nytt som skulle vara jättebra. Sa de.

I ett rum på stadsdelsförvaltningen satt jag tillsammans med fyra konkurrenter om samma jobb samt två chefer. En av cheferna har varit min chef på ett tidigare arbete för 10 år sen.

Det började bra, jag var på topphumör. Lite spänd men det var hanterligt. Jag var artig, intresserad, ställde frågor och kände mig ganska avslappnad. Jobbet lät verkligen intressant!

Allmän information från cheferna om organisationen, arbetet och vad det hela gick ut på. So far so, good…

Sen ska vi presentera oss själva. Min förra chef skriver ner på ett stort block de saker vi ska ta med i vår presentation och jag känner paniken komma krypande. När han skriver ”Varför söker du det här jobbet” vet jag att det är kört. Jag börjar känna mig som ett jagat djur.

- Karin, du kan väl börja?

Jag stirrar på honom och säger: - Va? Ska jag? Tar ett djupt andetag och erkänner min nervositet. Högt.

Sen börjar jag. Allt kommer i fel ordning, jag är förvirrad, desorienterad och till råga på allt nästan erkänner indirekt jag att jag egentligen inte vill ha jobbet utan att jag söker andra arbeten, som arkivarie! Det hela är overkligt, jag är utanför mig själv, vet inte längre vad jag säger. Svamlar försöker rädda ansiktet, utan att lyckas.

Min förra chefs ansiktsuttryck har etsat sig fast. Han har en rynka i pannan och han ser sammanbiten och bekymrad ut.

- Nu vet jag inte vad jag ska säga mer… avslutar jag.

Det vet ingen annan heller.

Ordet går vidare till hon som sitter bredvid mig. Naturligtvis klarar de alla presentationen galant. Fast hur svårt kan det vara, efter min presentation?

De senaste dagarna har jag lidit av Posttraumatisk stress. Allt spelas upp framför mina ögon som en film, varje ton, varje gest. Fast jag kommer inte exakt ihåg vad jag sa. Jag har verkligen gjort bort mig men som min kloke vän Snurre har sagt:

Det är bara att bryta ihop… och gå vidare.

En sak bara, en jobbintervju kan inte gå mycket sämre så… nästa gång … kanske det går… lite bättre. Kanske.

---------------

torsdag, november 24, 2005

Bevare of the tvättstugsmaffia!

Att tvätta är en vardaglig och trevlig syssla tycker jag. Det är något meditativt med att tvätta och hänga tvätt. Jag behöver inte tänka på något annat än det jag gör just då.

Inget ont anandes gick jag ner för att ta ut tvätten och möttes av två tanter. Jag hälsar, är hövlig som sig bör.

De går ut. Den ena tanten ställer sig i dörröppningen och frågade argt vilken port jag bor i. Jag tittade frågande på henne och frågade varför hon ville veta det.

- Har du skrivit upp dig på tvättlistan?

- Självklart har jag gjort det, svarar jag lugnt.

- När gjorde du det då? Nyss eller? Man måste faktiskt skriva upp sig dagen FÖRE, det står så i REGLERNA, säger hon och pekar på tvättreglerna på väggen.

Jag blir osäker.

- Det har i alla fall inte jag sett, men OM det är så ber jag om ursäkt, jag har kanske missat det.

- Ja, så är det i alla fall. Jag kom ner här och skulle se om det fanns någon ledig tid att tvätta och så är du här!

Jag läser tvättreglerna och det stämmer naturligtvis inte det hon säger. Jag säger lite halvhögt för mig själv:

– Har ni inget bättre att göra på dagarna än att gå omkring och sprida dålig stämning.

- VAD SA DU?

Naturligtvis stod hon och häckade precis ur synhåll.

- JO JAG SA, har du inget bättre för dig än att gå omkring och klanka ner på andra och sprida dålig stämning?!

- Jag kom ner här och så, så är det överbelamrat med, med TVÄTT! Alldeles för mycket tvätt tycker jag! Din tvätt!

- Ja, nu är det ju som det är! Svarar jag och säger inget mer.

Andra tanten kommer in och ondgör sig över toaletten i källaren.

- Har DU sett toaletten här?! Säger hon till mig Den är alldeles överbelamrad med skivor! Känner du han, den där DJ: n i din trappuppgång? Du bor väl i trappuppgång XX? Vet du vem han är? Va? Vet du det?! Jag ska ta reda på själv vem han är och prata med honom. Ja, jag ska prata med fastighetsskötaren också.

Jag känner starkt obehag (det gjorde jag hela tiden, överöstes av känslan). Naturligtvis vet jag vem min granne är men det säger jag inte. Jag säger ingenting mer än att jag inte vet vem han är (en liten nödlögn) och att jag faktiskt inte bryr mig och lägger till ett:

- Men herregud! Och rullar med ögonen.

Jag har varit upprörd hela förmiddagen av de där kärringarna som inte har något bättre för sig än att agera tvättstugepolis! Vad är det för sätt?! De måste ju ha futtiga och tråkiga liv om de inte har något bättre att göra än att kontrollera andra. Patetiskt är var det är!

Jag vet att detta är ett fenomen som är vanligt i offentliga tvättstugor. De där tvättstugekärringarna finns överallt. Jag tror att varje tvättstuga har sin egen maffia. Jag förundras över att människor kan vara så otrevliga och ösa över sitt eget dåliga mående över andra. Hon var besviken över att jag hann före. Hon får väl bita i det sura äpplet som alla vi andra! Om det nu hade varit så att jag missat att man skulle skriva upp sig dagen FÖRE: Gäller inte samma regler för henne som för mig?

Summan av det hela: jag har inte gjort något fel. Överhuvudtaget. Jag tvättade klart min tvätt och såg inte röken av henne, som tur var… för henne. Hade hon kommit tillbaka hade jag slängt ut henne.

Jag blir alltid lika häpen och över hur otrevliga människor kan vara. Jag känner mig något naiv också. Jag borde väl vid den anmärkningsvärda åldern 30 + ha förstått att alla människor inte är trevliga och hövliga, utan att de öser all sin skit över andra. Men jag är kanske för hård mot mig själv.


Ring, ring!!

Klockan 08.20 ringer telefonen och Karin ligger och sover, svarar med en sömndrucken röst.

- A, det är… Karin.

- Ja hejsan det här är Ladida från Af Skärholmen!

- Ja, hej… (ping! Fortfarande inte riktigt vaken...)

- Jag har ett jobb här som du kan söka. Det är ett vårdjobb i Bredäng. Det ligger ju nära där du bor också. Skulle du kunna tänka dig att söka det? Du har ju både utbildning och erfarenhet. Jag ser här att du är både arkeolog och arkivarie… lite svårt att få sådana jobb. (Rub it in, rub it in, bara!)

- Öh, jaa alltså det får jag väl göra då. Söka alltså. Det måste jag väl?

- Ja, du måste det. (men varför fråga då, om jag ändå måste)?

- Men då litar jag på att du söker det där jobbet?

- Självklart, svarar jag.

*Klick*

onsdag, november 23, 2005

WHATEVER!!

Mötesplatsen /vs Passagen.

Jag är uppkopplad vid båda, samtidigt. Varför vet jag inte. Hade gjort uppehåll från Passagen. En sten föll från mitt redan så stressade hjärta. Det var verkligen ett beroende. Jag gick tillsist in titt som tätt bara för att. Oftast gick jag snabbt ut igen. Ingen snabb fix längre, bara TRÅKIGT! Inget intressant alls, bara konstigt folk. En gillade att känna en kvinnas hårda hand och en annan undrade om jag ville knulla lite. Amen, vad är det för jäkla puckosnubbar?! Jag bara undrar...

Nu är jag alltså tillbaka igen! WHY? Vet faktiskt inte... jo föresten. Jag kan inte sluta! Jag är beroende! JAG HAR TRÅKIGT! JAG ÄR RASTLÖS!

Men vänta nu... det var ju tråkigt INNAN jag ... AHH! FU**K IT!

WHATEVER!!

Grusig

Det var ett sådant företag att gå och posta det där brevet (eller så var det all frisk luft :) att jag somnade med armen runt katten. Hon är så varm och go... Vakande nu och känner mig grusig i ögonen och saggig i hjärnan. Jag har inte gjort många knop idag och knappt varit utanför dörren.

I morgon är en annan dag...
torsdag.
Dou!

Stor chans

Nu ska jag gå och posta en arbetsansökan. Det är ett jobb som katalogisatör i Ludvika. Mitt ute i ingenstans… ja, chansen är väl inte så stor att jag får det, men jag söker i alla fall.

Återkommer. Senare.

/K

tisdag, november 22, 2005

Jobberi jobbera

Att det ska vara så svårt! Att få ett jobb! Att få det jobbet Jag vill ha! Jag söker och söker men inga napp på arkivfronten alls. Är nyutexaminerad arkivarie sen i våras.


Däremot har jag massor av erfarenhet av att arbeta inom vården, men det vill jag inte arbeta med.


En av orsakerna till att jag sökte in till universitetet för fem år sen var för att komma ifrån det och pröva på något helt annat. Jag ville skaffa mig nya erfarenheter, utmana mig själv på en helt annan arena. Och det har jag också gjort. Jag sökte in till universitetet efter att ha läst in ämnen på komvux.
Jag läste konstvetenskap i ett år, sen blev det arkeologi i två år och efter det Antikens kultur och samhällsliv, allt vid Stockholms universitet. Av det blev det en Fil. Mag med huvudämnet arkeologi. Utöver det har jag sedan läst arkivvetenskap vid Uppsala universitet.


Nu måste jag återigen söka jobb, jag måste söka alla jobb jag har Någon slags behörighet till. Inte bara arkivjobb eller museijobb utan även vårdjobb. Det är inget fel att arbeta inom vården men jag har liksom, been there done that redan.


Jag vill arbeta inom den bransch jag senast är utbildad inom. Arkeolog och/eller arkivarie på ett museum eller vid ett arkiv. Men ju mer utbildad jag blir, desto svårare verkar det vara att få ett arbete.

Det känns som Moment 22...

It suck´s!



Det bloggar i mitt huvud

Jag har börjat tänka i bloggar efter knappa 3 dygn med blogg.

Uj, uj hur ska det gå? De poppar upp, Rubriker, Fyndiga meningar och Snabba formuleringar… haha.

måndag, november 21, 2005

Sandhamn, here I come!

Idag åkte jag ut till Sandhamn med mina päron. Vi tog bussen från Slussen kl. 08.18 och åkte till Stavnäs där båten skulle gå ifrån. Jag gick upp okristligt tidigt, ungefär som alla andra människor som har ett jobb… just ja. Jag kanske får börja vänja mig vid det snart.


Vi fick bästa platserna uppe i salongen med utsikt över för och nejd.


Bredvid oss vid ett storbord satt ett gäng karlar i medelåldern som skulle på konferens. De skulle ha ett heldygn i Sandhamn med lunch, middag, konferenstid, bastubad eller något. Jag satt och funderade på inom vilken bransch de kunde tänkas arbeta i. Inte inom IT, de var inte ”rätt” klädda. Inte en kostym i sikte eller någon annan dyr eller hipp klädsel. Fick för mig att det kunde vara inom transport eller något annat riktigt manligt. (Som ni märker frodas mina fördomar, men ta det med en nypa salt så ska det nog gå bra : )


Funderade också på hur det skulle vara att arbeta i den gruppen som kvinna, hur jag skulle fungera i den gruppen. Hur skulle jag reagera? Skulle jag bli utanför eller ”en i gänget”? Skulle männen bli extra uppmärksam mot mig bara för att jag var kvinna? Det satt jag och funderade på när vi åkte genom Stockholms skärgård. Naturligtvis pratade jag med mina päron också och tittade på utsikten!


Jag och päronen traskade omkring och tittade på de fina husen med glasverandor och allehanda snickarglädje. Överallt byggdes det om eller ut. Jag såg mitt drömhus uppe på en bergsknalle med prång, torn och glasverandor. Huset var precis nyrenoverat och var ljusgrått med mörkt röda detaljer. Där skulle jag vilja bo… får väl gifta mig med han som stod och hackade på någon sten i trädgården! Det är nog enda sättet! Haha.


Tänk om jag fick leva ett liv i varje hus jag skulle vilja bo i… fast det är klart, det är egentligen inte huset i sig som avgör om man får ett bra liv eller inte, utan helt andra saker.

Kärlek till exempel. Kärlek är bra! Hej, hej kärleken här är jag! HÄR, HALLÅ!! SER DU MIG?


Ok, litet sidospår där…


Vi åt lunch på en av restaurangerna. Matsalen ekade tomt eftersom vi var de enda gästerna. Sen var det nästan dags att bege sig till färjeläget. Båten kom i tid och vi åkte tillbaka till fastlandet. Jag somnade på bussen och tog sen tuben hem från Slussen.

söndag, november 20, 2005

Gospel hela veckan

Det har varit en bra vecka, helt i gospelmusikens tecken. Jag är med i Frälsningsarméns kör Source of Joy sen i början av september.


Jag har sjungit gospel sen 1996 i ett antal andra körer. Förra söndagen sjöng jag och Source of Joy tillsammans med Högalidskyrkas gospelkör. Det var nästan fullsatt i kyrkan och det gick bra och var jätteroligt!

I måndags var det körövning som vanligt. Roligt, roligt!

I tisdags var det workshop i Högalidskyrkans lokaler med Högalids gospel och pastor Calvin Bridges från Chicago. Vi fick lära oss fyra låtar han skrivit. Vilket drag det blev! Vilken man han är! Inspirerande! Medryckande! Karismatisk till tusen! Jag gick därifrån lycklig och lätt i hjärtat.

Jag har precis kommit hem från en gospelkonsert på ”Engelen” i Gamla stan med Immanuel gospel och… Calvin Bridges. Helt otroligt bra! Med risk för att låta nyfrälst, men jag blir så lycklig av denna musik! När jag lyssnar på och dansar till gospel, då tror jag verkligen att det finns en Gud. Det är något i musiken som berör mitt innersta, min kärna. Jag tror det är livet som gör sig påmint. Finns det någon musik som är med medryckande och positiv? Jag tycker inte det.

Det var 30-40 körsångare som stod runtom på bardisken och sidoborden, med publiken som stod och trängdes i mitten och kompet bakom på scenen.

Naturligtvis köpte jag en cd som jag fick signerad. Är stolt över mig själv för att jag vågade gå fram och fråga, blir annars så blyg i sådana sammanhang.

”To Karin, Blessings are falling. Calvin Bridges”, skrev han. Jag lyssnar på cd:n nu, as we speak. En riktigt feel-good skiva. Jag rockar loss och min katt tittar förskrämt på mig och jamar uppfodrande. Undrar just varför...


Jag har en ny idol… och han heter pastor Calvin B!
Halleluja! Praise the Lord! : )

Snubbar, snubbor och andra män

Jag var ute igår tillsammans med J och S. Det blev sent, hade inte alls tänkt att det skulle bli så. Så säger jag varje gång… ”Ikväll ska det inte bli sent...” Jag säger också: ”Jag ska inte dricka någon alkohol ikväll” Och oftast gör jag inte det heller, inte så mycket i alla fall.

Vi åkte till Lemon på Kungsholmen. Ett jäkla hippt ställe, om du frågar mig, med många snygga män. Det var därför vi gick dit. Var de var igår förstår jag bara inte. De lös med sin frånvaro, nästan hela kvällen.

Jag hade ganska roligt i alla fall. Musiken var tyvärr inte mycket att skryta med.
J gick fram för att fråga om de kunde spela lite disco/soul eller whatever.
Svaret: - Det här är en schlagerbar. Vi spelar inte disco.

Jag gillar schlager, i lagom doser men när samma låtar kommer tredje eller fjärde gången under en kväll börjar även jag tröttna, faktiskt. Fantasilöst. Hade han glömt bort att ta ut kassetten ur spelaren eller?

Vi pratade med en del snubbar och män men nej, jag fick inte ge ut mitt telefonnummer… den här gången heller!

---------------

Snubbar och män

  1. Full yngling med en miniplastsnopp på ölflaskan, inhandlad på Buttriks. Han var sexuellt utsvulten och ville få smisk på rumpan.
  2. 35- någontingmannen med smak för mellanöl eftersom han skulle spela hobbyhockey med grabbarna dagen efter. När han frågade vad jag ville dricka och jag sa att jag ville ha en Cola Light tyckte han jag var tråkig. Blev inte klok på honom. Han tog kontakt med mig, bara för att ignorera och nästan enbart prata med mina väninnor. Hur kul är det? Svider lite i egot, trots att han med all säkerhet inte var något att ha i alla fall.
  3. Brandmannen jag flörtade med inifrån lokalen när han och hans brandkompis stod i kön utanför. De tittade båda generat bort när jag vinkade till dem. Den ena av dem raggade sedan på en av mina väninnor.
  4. Stenfulla killen som inte hör hemma i något sällskap alls… men kramas det skulle han… NOT! det gick jag inte med på. Någon selektiv förmåga kvar har jag faktiskt. Hm.
  5. Mannen-alla-kategorier. Lång, manlig och glad. Han dansade och kunde texten på alla 80-talslåtarna. Precis som jag. Jag har sett honom förut på ett annat uteställe (och i mina drömmar). Han måste vara för bra för att vara sann… Jo, efter att ha dansat framför och bredvid varandra så fick vi någon slags kontakt. Med dans kan man säga mer än tusen ord. Ha, ha. Han var både trevlig, uppmärksam och hövlig. Tänk att de finns? Jag trodde inte det. De är en sällsynt art, de där männen med stil.
  6. Så har vi brudarna som manglar sig igenom en folkmassa utan att säga så mycket som "ursäkta". Men så kommer de ju fram också, själv har jag vett att be om ursäkt men så kommer jag ju ingenstans heller. Morr.

Jag hoppas någonstans i mitt romantiska inre att jag ska träffa på Mannen-alla-kategorier igen… Stockholm är inte så stort, trots allt. Men ja, det är väl att hoppas för mycket antar jag och inte bad jag om hans telefonnummer heller… Chicken Run!

Jaja, vad är väl en bal på slottet?

- För jävlig, om du frågar mig!


Over and Out.

lördag, november 19, 2005

Bloggheaven

Ohh heaven, i´m in heaven... här är det jag som bestämmer och vilken skön känsla det är!
Jag undrar just om detta kommer bli beroendeframkallande? Att sitta här... menar jag. Antagligen.
Hoppas vi ska trivas med varandra, bloggen o jag..
/K

Först på min sida

Vad skönt att vara först, för en gångs skull....