Life is a bitch, and then you die

Jag känner mig ledsen, liten och lite rädd. Det som hände i fredags hinner ifatt mig. Det har varit svårt att skriva om, har varit för nära inpå.

I´m a loser baby, so why don´t you kill me?

I fredags var jag på jobbintervju. Det var en gruppintervju, tydligen något nytt som skulle vara jättebra. Sa de.

I ett rum på stadsdelsförvaltningen satt jag tillsammans med fyra konkurrenter om samma jobb samt två chefer. En av cheferna har varit min chef på ett tidigare arbete för 10 år sen.

Det började bra, jag var på topphumör. Lite spänd men det var hanterligt. Jag var artig, intresserad, ställde frågor och kände mig ganska avslappnad. Jobbet lät verkligen intressant!

Allmän information från cheferna om organisationen, arbetet och vad det hela gick ut på. So far so, good…

Sen ska vi presentera oss själva. Min förra chef skriver ner på ett stort block de saker vi ska ta med i vår presentation och jag känner paniken komma krypande. När han skriver ”Varför söker du det här jobbet” vet jag att det är kört. Jag börjar känna mig som ett jagat djur.

- Karin, du kan väl börja?

Jag stirrar på honom och säger: - Va? Ska jag? Tar ett djupt andetag och erkänner min nervositet. Högt.

Sen börjar jag. Allt kommer i fel ordning, jag är förvirrad, desorienterad och till råga på allt nästan erkänner indirekt jag att jag egentligen inte vill ha jobbet utan att jag söker andra arbeten, som arkivarie! Det hela är overkligt, jag är utanför mig själv, vet inte längre vad jag säger. Svamlar försöker rädda ansiktet, utan att lyckas.

Min förra chefs ansiktsuttryck har etsat sig fast. Han har en rynka i pannan och han ser sammanbiten och bekymrad ut.

- Nu vet jag inte vad jag ska säga mer… avslutar jag.

Det vet ingen annan heller.

Ordet går vidare till hon som sitter bredvid mig. Naturligtvis klarar de alla presentationen galant. Fast hur svårt kan det vara, efter min presentation?

De senaste dagarna har jag lidit av Posttraumatisk stress. Allt spelas upp framför mina ögon som en film, varje ton, varje gest. Fast jag kommer inte exakt ihåg vad jag sa. Jag har verkligen gjort bort mig men som min kloke vän Snurre har sagt:

Det är bara att bryta ihop… och gå vidare.

En sak bara, en jobbintervju kan inte gå mycket sämre så… nästa gång … kanske det går… lite bättre. Kanske.

---------------