Tvivel och en fin röd cykel
Nu var det nästan ett helt dygn sen jag skrev något. Det är ovanligt.
Just nu känner jag mig superDupertrött och hungrig är jag också...
Utöver det så är det någonting... någonting som inte känns riktigt bra. Oron kommer krypande och mina överkrav på mig själv börjar så sakteliga visa sig igen. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte så att säga komma ikapp mig själv för det skulle innebära att det är ett normalt tillstånd att alltid känna lätt oro och dov ångest. Jag vet att oron och rädslan är ett teckan på att det är något jag ska fundera på, t ex varför jag känner mig så rädd. Visserligen har tumskruvarna dragits åt rätt rejält på jobbet idag då jag kämpade med att lära mig ett helt nytt databasprogram. Jag vet att det är första gången, jag vet att jag inte kan eller ens ska kunna allt innan jag lärt mig. Det är ju hur ologiskt som helst och ändå känner jag de där kraven. Jag behöver tid och tålamod med mig själv. Jag behöver uppmuntran från mig själv och andra att jag är bra och att jag klarar av det här.
När jag satt där framför datorn kändes det som jag var tillbaka i IKT-salen på Uppsalas universitet och traglade med xhtml ooch databaser. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var och att det kändes som jag inte fattade någonting. Alltså jag förstår hur jag ska göra och vika poster som ska in men helt plötsligt börjar jag tvivla på mina arkivkunskaper! Hemska tanke!
Och så känns det som att de ska komma på hur dålig jag är och att jag inte kan någonting! En jättejobbig känsla!
Igår var en otroligt intensiv dag. Jag kom till jobbet strax efter 08 och klockan 09 fick jag erbjudande om att vara med på en arkivkonferans hela dagen om bildens betydelse på Myntkabinettet. Klart jag gick dit! Men jag blev något stressad eftersom jag klockan 13.30 skulle på Stresshantering (lite skrattretande på ngt vis) som höll på till klockan 15.30. Sen tillbaka till jobbet för att arbeta några timmar till innan det var dags att åka till körövning klockan 18.30. Visst var det roligt att sjunga men jag pendlade mellan enorm trötthet och otrolig energi. Var hemma någon gång efter klockan 22.
Och inte lir det någon körresa i morgon för mig heller. Det kommer säkert att bli jätteroligt och otroligt intensivt men jag orkar inte. I så fall skulle jag åka i moorgon bitti klockan 06.30 och sen sova över i Tranås för att sedan åka till Jönköping. Så jag valde att avstå och det känns rätt skönt. Jag vill inte åka med och sen känna att jag inte pallar riktigt. I alla fall, så blev det så i morgon bitti kan jag äntligen sova ut!
Idag har jag för övrigt hämtat min nyinköpta fina röda cykel (som nu står ute i regnet...) := Jag vinglade hem på den, jag har inte cyklat på jättejättelänge och det kändes ju. Ska ta mig en tur eller två i helgen och kanske så småningom att jag börjar cykla till jobbet... man vet aldrig.
Nu ska jag se om det finns något gott att äta... hmm... låt se här...
/K
Just nu känner jag mig superDupertrött och hungrig är jag också...
Utöver det så är det någonting... någonting som inte känns riktigt bra. Oron kommer krypande och mina överkrav på mig själv börjar så sakteliga visa sig igen. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte så att säga komma ikapp mig själv för det skulle innebära att det är ett normalt tillstånd att alltid känna lätt oro och dov ångest. Jag vet att oron och rädslan är ett teckan på att det är något jag ska fundera på, t ex varför jag känner mig så rädd. Visserligen har tumskruvarna dragits åt rätt rejält på jobbet idag då jag kämpade med att lära mig ett helt nytt databasprogram. Jag vet att det är första gången, jag vet att jag inte kan eller ens ska kunna allt innan jag lärt mig. Det är ju hur ologiskt som helst och ändå känner jag de där kraven. Jag behöver tid och tålamod med mig själv. Jag behöver uppmuntran från mig själv och andra att jag är bra och att jag klarar av det här.
När jag satt där framför datorn kändes det som jag var tillbaka i IKT-salen på Uppsalas universitet och traglade med xhtml ooch databaser. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var och att det kändes som jag inte fattade någonting. Alltså jag förstår hur jag ska göra och vika poster som ska in men helt plötsligt börjar jag tvivla på mina arkivkunskaper! Hemska tanke!
Och så känns det som att de ska komma på hur dålig jag är och att jag inte kan någonting! En jättejobbig känsla!
Igår var en otroligt intensiv dag. Jag kom till jobbet strax efter 08 och klockan 09 fick jag erbjudande om att vara med på en arkivkonferans hela dagen om bildens betydelse på Myntkabinettet. Klart jag gick dit! Men jag blev något stressad eftersom jag klockan 13.30 skulle på Stresshantering (lite skrattretande på ngt vis) som höll på till klockan 15.30. Sen tillbaka till jobbet för att arbeta några timmar till innan det var dags att åka till körövning klockan 18.30. Visst var det roligt att sjunga men jag pendlade mellan enorm trötthet och otrolig energi. Var hemma någon gång efter klockan 22.
Och inte lir det någon körresa i morgon för mig heller. Det kommer säkert att bli jätteroligt och otroligt intensivt men jag orkar inte. I så fall skulle jag åka i moorgon bitti klockan 06.30 och sen sova över i Tranås för att sedan åka till Jönköping. Så jag valde att avstå och det känns rätt skönt. Jag vill inte åka med och sen känna att jag inte pallar riktigt. I alla fall, så blev det så i morgon bitti kan jag äntligen sova ut!
Idag har jag för övrigt hämtat min nyinköpta fina röda cykel (som nu står ute i regnet...) := Jag vinglade hem på den, jag har inte cyklat på jättejättelänge och det kändes ju. Ska ta mig en tur eller två i helgen och kanske så småningom att jag börjar cykla till jobbet... man vet aldrig.
Nu ska jag se om det finns något gott att äta... hmm... låt se här...
/K
skrivet av KarinC kl. 18:54
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Hem