Närhetsbrist

Idag (fredag) har det varit jobbigt.

Jag längtar efter och saknar:

- närhet (min hud har närhetsbrist)

- att få komma hem till någon (förutom katten)

- att känna samhörighet med någon

- kärlek och många kramar

- sex

- att ligga nära, nära den jag tycker om

Min kropp och mitt sinne vaknar som ur dvala. Jag tror att mina känslor fryses ner under vintern för att sakta, sakta värmas upp under våren. Fast jag har inte riktigt orkat med det där… dejtandet, på ett tag. Jag orkar inte. Det funkar inte, det kommer när det är dags. Kärleken kommer när den ska. Jag måste ju tro det. Annars är det ju hopplöst. Jag kan inte, vill inte tro att det är så att kärleken inte är för mig. Jag menar, ibland tror jag det är något fel på mig! För det funkar bara inte! Jag går på den ena smällen efter den andra. Tilltufsad, sårad och ärrad reser jag mig igen. Ja, jag reser mig upp igen. Än så länge.

Jag reste mig efter relationen med N. Det tog visserligen drygt tio år innan jag kunde bryta helt med honom men nu är det gjort. Och jag är stolt över det, att jag reste mig och gick. Tillslut.

Jag tänker aldrig hamna i en sådan relation igen, aldrig. Hellre är jag då ensam. Jag ser det fortare nu, om mannen jag träffar/dejtar är manipulativ, kontrollerande och säger elaka saker till mig. Om han får mig att må dåligt. Då går jag, säger: ”Nej tack, gå och ha ett liv men utan mig!”

Jag är värd så mycket mer, så mycket bättre. Jag måste ju tro det, tro att det är på det viset.

/K