Nora- i våra hjärtan

Jag träffade mamman till lilla Nora, som lämnade oss så hastigt för en månad sen. Det var ett fint, innerligt möte och jag fick se kort från minnesceremonin. Det såg ut som hon sov, den lilla. Som hon närsomhelst skulle vakna och vifta med sina små händer. Hon var älskad. Hon är älskad! Och trots att hon inte fick någon tid hos oss här på jorden, en fullvärdig medlem av vår familj.

Noras mamma är stark, mitt i allt detta svåra. Jag har sällan mött någon så självklar person i sig själv, sällan mött någon som i själva livet är positiv och ser framåt samtidigt som hon är mitt uppe i sorgen. Det är hennes styrka, det är så hon klarar det här. Familjen har slutit upp bakom, som en skyddande ring har vi slutit upp, både de allra närmaste och vi som inte är allra närmast men som ändå finns där. Det är precis så det ska vara.

Jag tog kontakt med henne förra veckan och vi sågs i onsdags. Jag vill inte blunda eller fly och gör det inte heller. Jag vill inte dömma för alla människor är olika och reagerar på olika sätt och ibland orkar man inte ta in svåra saker, för sin egen skull för det påminner om ens egen dödlighet och att svåra saker händer utan att vi kan göra något åt det. Och då kan det vara svårt att ta kontakt med de som bär sorg. Men det smittar inte, det är ingen sjukdom. Det är en del av livet.

Det är en balansgång tycker jag, samtidigt som jag inte vill tränga sig på så vill jag inte undvika. Och det har jag ju inte gjort heller. Undvikit dem. Jag skrev ett brev en vecka efter att jag fått reda på det där jag skrev hur ledsen jag var och att jag tänkte på dem. Och om de vill så finns jag här.

Jag vet att hon har det bra där hon är. Lilla Nora. Hon vet att hon var,
att hon är älskad.

/KarinC