Harassment

Å jag som skulle tvätta idag... men jag var kvar på jobbet istället, var mitt uppe i någonting. Närmare bestämt, ettikettutskrivning. Jag stod framför pappershuggaren, eller vad heter det egentligen?? En sån där man lägger en bunt papper på och så skär man raka raka kanter en sån där jätte jättevass rakladsvass sak som man skär med. Jag stod där ett tag och trots att det fanns linjer där man skulle lägga pappret så blev inte alla ettiketterna lika stora. Men övning ger väl färdighet.

En av mina manliga arbetskamrater undrade varför jag klippte naglarna i den där och fanns det inget enklare sätt? En sån typisk kommentar. Försökte väl vara rolig. Hade jag varit man eller något äldre och mer respektingivande hade han inte sagt så till mig. Sen sa han, "Vill du se en snygg tjej?" Jag bävade för vad jag skulle få se. Och så visade han mig ett foto från skrivaren som han dragit ut på sitt 1-åriga barnbarn. Kände mig lite fånig som trodde det värsta.

Fast tidigare idag när jag höll på att rota bland ljusstakarna för att se om någon fungerade, fick jag en kommentar av ytterligare en manlig kollega. "Ta nu en riktigt bra stake, Karin". Och jag utan att tänka mig för svarade med samma mynt. "Jo, jag ska bara se så den fungerar ordentligt. Vill ju inte att det ska vara något vajsing på den" och så stegade jag därifrån.

Jag berättade för JS vad han sagt och han reagerade med ett: "Oj då, det där var inte ok. Det är sexuella trakasserier. Du kan anmäla honom för det."

Det hade jag inte tänkt på. Jag berättade för JS för att... jag varför gjorde jag det egentligen? För att det var roligt? Fast det var inte det. Inte egentligen.

Ju mer jag tänker på det... det var inte ok det han sa men jag svarade ju tillbaka och spelade med... Nej jag ska inte anmäla honom för sexuella trakasserier även om det nog skulle kunna klassas som det. Kanske. Men beror det inte på min reaktion? Varför sa jag inte något i så fall? Jag reagerade per automatik och sa något dräpande tillbaka. Så funkar jag, i stället för att säga ifrån (om det nu inte var okej för min del...).

Alltså jag får nog ta och fundera lite på det här, för min egen skull. Vad som är okej för mig och vad som inte är det. Eftersom jag funderar på det fortfarande så antar jag att det inte är ok och då ska jag säga ifrån.

Varför känns det som jag gjort något fel? Varför känns det som jag kanske förstorar upp det? Eller inte? Var går egentligen gränsen? Varför vill jag bara bara inte tänka på det?

Nej nu ska jag gå och sova, sova bort tankarna och ta ansvar för i morgon för jag tänker inte, tänker inte vara offer.

Vägra vara offer!
som Jonas Gardell så klokt säger.

Ta tillbaka ditt liv!
säger jag.

Det är jag som bestämmer över mitt liv och Jag som sätter spelreglerna.
Så det så.


/K