Ofri ovillig arbetslöshet

Idag har jag sovit ut, ofrivillig sovmorgon. Ofri ovillig arbetslöshet.

Sista dagen på arbetet igår blev precis så bra som jag ville och hade föreställt mig, med mycket skratt en del svarta stråk av vemod och sorg. Men jag höll modet uppe och det kändes trots allt rätt okej. de människor som jag tycker om och som tycker om mig var där. De tycker det var tråkigt att det var sista dagen igår (de flesta faktiskt) och det känns fint att vara så uppskattad både som person och att jag faktiskt är en driven, kompetent medarbetare på arkivet.

Blev avtackad med tre sorters tårta, blomma och present. Chefen höll ett uppmuntrande tal och även jag sa några väl valda ord om att jag trivt så fantastiskt bra och att jag inte trivts så bra på någon annan arbetsplats förut. Och det kom faktiskt direkt ur mitt hjärta, för det känns faktiskt så. Jag hör hemma där och jag kommer tillbaka! Det vet jag, det är min inre övertygelse och jag känner stark att det kommer att bli så. Sen vet jag inte hur eller när. Jag vet bara att.

Mina sista ord var

På återseende!

Det var så svårt att ta de sista stegen (för den här gången) ut ur huset efter att ha städat upp vid den arbetsplat jag haft i 4 månader, loggat ut ur datorn och lämnat inpassseringsbrickan.

Så idag är det med stort vemod jag sitter här. Känner mig tom. Och jag som ska ta nya tag och åka till Arbetsförmedlingen. Försöker bygga upp någon slags "go" i mig så jag kan göra det på bästa möjliga positiva sätt.

Jag tog tag i saker och ting igår och ringde runt till de ställen (arbetsplatser) jag skickat mail till tidigare men fortfarande inte hört någonting ifrån. De ska höra av sig nu i veckan eller i början på nästa vecka. Jag vill ut i jobb så fort det bara går.

Mot nya mål, mot nya äventyr!

Okej, nu ska jag försöka ta mig samman och åka till Af.

/KarinC