Jag tror det är hon...

den där... människan.

Jag har anmält mig till StayFriends- sökmotor för vänner (och gamla klasskamrater). Det har inte varit många besök på min sida trots att den ser så trevlig ut. Men så idag såg jag att jag fått mitt andra besök av (tror jag) en fd klasskompis från gymnasiet. Det är samma namn men på kortet hon har, känner jag inte igen henne. Det är visserligen nytaget men jag tycker iaf jag skulle se några spår av igenkännande. Det gör jag alltså inte.

Hon var inte särskilt trevlig. Inte alls faktiskt. Hon snackade skit om folk och då gärna om mig, varför det nu var så intressant. Hon gillade inte mig men å andra sidan gillade inte jag henne heller så det gick jämnt ut.

Jag hade ingenting gemensamt med dem i min klass och umgicks inte med dem. De tyckte jag var konstig (eller nåt) för jag sa vad jag tyckte, hade bestämda åsikter och inte trakasserade andra människor. Sen tror jag de tyckte att jag klädde mig konstigt också eller nåt, jag vet inte. Vad jag minns så hade jag kläder på mig.

Jag fann det märkvärdigt redan då, att en del av de här människorna som gick på mitt gymnasium inte visste hur man behandlar andra människor. Det frodades av trångsynthet, rasism, homofobi i skolan och kanske även i lilla staden i sig. Kanske har jag ändå fått en bra uppfostran för jag var inte som de. Jag kändes inte alls vid det där, det sättet att se på andra människor.

Jag gjorde det inte då och och jag gör det inte idag.

Jag har fördomar och kanske är jag också trångsynt i mitt sätt att tänka när jag tänker tillbaka på de människor, när jag föraktar dem. För det gör jag. Fortfarande. Jag är väl medveten om att jag säger emot mig själv, men som sagt jag är inte perfekt.

Jag blev utsatt för mobbing i gymnasiet, fast inte främst av de i min klass utan en parallellklass. Några killar var elaka och kallade mig fula saker och resten var medlöpare. Det var lika illa det. Jag hade ont i magen varje dag ifall jag skulle möta dem i korridoren och jag mådde dåligt och stålsatte mig de lektioner vi hade tillsammans. Fan, vad det var tungt. Jag vet att jag många gånger tänkte... "Vuxna människor, som håller på så här!" men sen tänkte jag... "18 år, inte fanker är man vuxen då". Inte för att det rättfärdigar någonting!

Dessvärre är vuxenmobbing vitt utbrett och det har jag också erfarenheter av. Tyvärr.

Jag är glad och stolt att jag inte var som de, att jag inte drogs med. Jag kan säga att det var en befrielse att flytta från lilla staden. Jag brukar säga att det är en av de bästa besluten jag tagit i mitt liv.

/K