Anger
Som ett slag i ansiktet kom det. Vetskapen
att jag inte får vara kvar.
Mitt vikariat blir inte förlängt. Någonstans hade jag både hoppats och faktiskt förväntat mig det (även om jag vet att det kan bli bakslag på förväntningar). Under de två månader som jag arbetat på arkivet har jag blivit matad med att: "det behövs mer folk, för inom loppet av 1-2 år kommer 12 personer gå i pension." "Det behövs lite nytt blod". Jag har fått höra om vikten av framförhållning på enheten och att det ska läras upp nya personer innan de går i pension och all kunskap som de sitter på försvinner ur huset.
Så blir det inte.
Som en av våra kollegor sa när vi berättade: "Ja men då kan de ju stå där med lång näsa, när alla dessa människor slutar och de snabbt snabbt måste lära upp nya!"
Hur var det egentligen med den beryktade framförhållningen? Hur fungerar det egentligen med planeringen på stället? Den verkar vara obefintlig, trots allt snack.
Mycket snack på liten verkstad!
Jag fick veta i förbigående av Zc som har jobbat som vikarie på arkivet i 1 år, att han inte får förlängt. Om han inte får förlängt, som ändå har arbetat 1 år. Ja, då får inte jag det heller. Så är det.
Efter lunch har jag gått som i dvala. Jag känner mig konstigt bortdomnad och besvikelsen strömmar ut ur mina porer. Det finns en hel del vrede också, intensiv som en svetslåga och ständigt pyrande.
Jag är a r g, b e s v i k e n och l e d s e n. Och jag tycker det är SKIT!
Jag vill sparka och slå. Jag vill rispa, klösa bita och SKRIKA ut alltihopa! Kräkas upp det! För vreden sitter i kroppen på mig! Så i morgon ska jag springa på löpbandet. Det är bestämt.
Zc och jag har redan börjat slänga ut lite krokar här och var. Lika bra att börja nu, men känslomässigt är jag inte alls där. Först ska chocken försvinna, sen får jag lov att återhämta mig en dag eller två på olika sätt. Efter det ska jag börja mobolisera mina krafter och fundera på hur jag ska gå vidare. Jag ska fundera på vad jag vill göra med mitt liv, min karriär. Jag ska se mig om efter andra marker, efter bättre marker.
Jag går vidare, vidare
med mitt liv.
Trots allt.
/K
att jag inte får vara kvar.
Mitt vikariat blir inte förlängt. Någonstans hade jag både hoppats och faktiskt förväntat mig det (även om jag vet att det kan bli bakslag på förväntningar). Under de två månader som jag arbetat på arkivet har jag blivit matad med att: "det behövs mer folk, för inom loppet av 1-2 år kommer 12 personer gå i pension." "Det behövs lite nytt blod". Jag har fått höra om vikten av framförhållning på enheten och att det ska läras upp nya personer innan de går i pension och all kunskap som de sitter på försvinner ur huset.
Så blir det inte.
Som en av våra kollegor sa när vi berättade: "Ja men då kan de ju stå där med lång näsa, när alla dessa människor slutar och de snabbt snabbt måste lära upp nya!"
Hur var det egentligen med den beryktade framförhållningen? Hur fungerar det egentligen med planeringen på stället? Den verkar vara obefintlig, trots allt snack.
Mycket snack på liten verkstad!
Jag fick veta i förbigående av Zc som har jobbat som vikarie på arkivet i 1 år, att han inte får förlängt. Om han inte får förlängt, som ändå har arbetat 1 år. Ja, då får inte jag det heller. Så är det.
Efter lunch har jag gått som i dvala. Jag känner mig konstigt bortdomnad och besvikelsen strömmar ut ur mina porer. Det finns en hel del vrede också, intensiv som en svetslåga och ständigt pyrande.
Jag är a r g, b e s v i k e n och l e d s e n. Och jag tycker det är SKIT!
Jag vill sparka och slå. Jag vill rispa, klösa bita och SKRIKA ut alltihopa! Kräkas upp det! För vreden sitter i kroppen på mig! Så i morgon ska jag springa på löpbandet. Det är bestämt.
Zc och jag har redan börjat slänga ut lite krokar här och var. Lika bra att börja nu, men känslomässigt är jag inte alls där. Först ska chocken försvinna, sen får jag lov att återhämta mig en dag eller två på olika sätt. Efter det ska jag börja mobolisera mina krafter och fundera på hur jag ska gå vidare. Jag ska fundera på vad jag vill göra med mitt liv, min karriär. Jag ska se mig om efter andra marker, efter bättre marker.
Jag går vidare, vidare
med mitt liv.
Trots allt.
/K
skrivet av KarinC kl. 22:16
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Hem