Största möjliga tysstnad

Jag käkade lunch på ett lokalt fik, satt i solen och tittade på bilar och människor som svishade förbi.

Telefonen fortfarande tyst.

Åkte in till Medborgarplatsen för att ta en fika med J. Vi satt och tjabbade en bra stund på Folkungagatan och vi blev väl både lite speedade på socker och i mitt fall även kaffe. Sen tog vi en promenad för att så småningom åka hem.

Telefonen var så tyst som den bara kunde bli.

J sa: "Kolla din mail när du kommer hem, han kanske skickat något dit?" Jag bävade. Det skulle i så fall betyda att jag inte fått jobbet. Meddelande via meil bådar nästan aldrig gott.

Så, jag åkte hem. Loggade upp mig på nätet (ja jag sitter ju här nu) och kollade min mail med en gång men inget meddelande. En liten suck av lättnad undslapp mig.

Klockan försent och jag har inte fått något telefonsamtal alls idag.

Så nu får jag vänta ytterligare en dag. Ytterligare en dag på helspänn med sömnbesvär och ont i magen. Tänk att jag ska bli så påverkad av detta! Det är ju inte första gången det händer, been there done that liksom. Och inte går världen under heller om jag inte får jobbet. Bara lite. Jag kommer bara bli grymt besviken om... ok, nu ska jag inte ta ut någonting i förskott.

Men visst känner jag mig något nedstämd och jag känner både tvivlel på mig själv och allting annat.

Lugn Karin Lugn...
morgon är en ny dag.
Igen.

/K