Mindcontrol och lite psykologi

Det är väl typiskt! Så när jag väl tar mod till mig och ringer ang det där jobbet, så är han på tjänsteresa och återkommer på måndag. Arghh! Jag talade in ett meddelande på hans röstbrevlåda så han vet att jag ringt.

Innan jag ringde satt jag stilla med fötterna stadigt mot golvet. Jag andades lugnt och försökte observera och acceptera mina tankar och känslor för att sen släppa dem. Jag vet inte om det funkade, det är en övningssak. Fast jag ringde ju efter det så någon lugnande effekt måste det väl fått? Samtidigt som jag satt på stolen och försökte koncentrera mig på min andning upprepade jag för mig själv i huvudet: "Lugn och säker, jag är lugn och säker."

Huhh, vad jag blir nervös. Så är det varje gång men sen när jag väl gör det, när jag ringer det där samtalet, pratar med den där människan så är det inte så farligt. Jag vet inte varför jag är så rädd innan jag tar steget.

Min pappa vet, för han är psykolog. Han säger att det är övergivenhetskänslan alla människor har från barndomen, rädslan för att bli avvisad och övergiven. Den mest elementära känslan som finns. Den som alla känner någongång i livet. Oftast inte bara en gång utan massor av gånger eftersom livet består av möten och uppbrott av olika slag. Hela tiden.

Oj då, jag låter nästan som min pappa... =).

/K