Res dig upp och gå

Idag har jag ett hål i mitt hjärta. En tomhet som inte vill försvinna. Jag är trött, urlakad och ledsen. Jag har två nätter i rad drömt konstiga, förvirrade och smärtsamt känlomässiga drömmar då jag gick tillbaka i tiden. Dåtid, nutid. Människor från förr och människor från nu. Och så jag själv i mitten. Antagligen finns jag själv i alla de olika.

Jag kommer ihåg känslorna, jag har kvar dem i kroppen.

Uppgivenhet, sorg, övergivenhet. Osäkerhet. Men också ett stråk av styrka.







Res dig upp och gå

Lämna det destruktiva förhållandet.
Res dig upp och gå

Läma jobbet som får dig att må dåligt.
Res dig upp och gå

Om någon förolämpar dig eller gör dig illa på något sätt.
Res dig upp och gå

Nu är det inte alltid så enkelt, trots att det borde vara det. Det borde vara enkelt och självklart att stå upp för sig själv! Men ibland är det svårt för att inte säga omöjligt, speciellt om man är i ett förhållande och redan från början har en låg självkänsla.

För mig tog det nästan tio år innan jag hade modet och styrkan att säga: "Stopp, nu räcker det". "Inte mer". Innan jag såg det för vad det var. Ett förhållande fyllt av kontroll, manipulation, psykiska övergrepp och en våldtäkt.

Våldtäkten. Inte ens då gick jag. Inte ens då. Skammen, skulden satte sig i min kropp. Och förnekandet. Det stora förnekandet som kanske då räddade mitt liv. Jag kan se det nu. Hur paradoxalt det än låter kan jag se att det räddade mitt liv- då.

Men jag gjorde det. Jag vaknade.

Och jag reste mig upp och gick!

----------------

Jag vill ge dig

en hård spark i skrevet

Jag vill krossa dina knäskålar

Spräcka din skalle

Och sparka bort det där flinet

du har

Jag vill kasta sand i dina ögon och gnugga ditt ansikte i grus

tills det inte finns något kvar

Jag vill skrika bort allt du gjort

allt jag känt

och gått igenom

Det var jag som låg hopkrupen som ett barn

Det var jag som grät med händerna över huvudet

Det var jag som kände din skuld och min skam

när det borde varit du

--------------------

© K.C.L
2005-10-19

Jonas Gardell skriver som slutord i sin bok "Jenny", den tredje i trilogin "En komikers uppväxt":

" Det finns dom som gjord dig illa,

det finns dom som inget vet,

det finns dom som gjort en grej av

att skrika ut din hemlighet.

Det finns dom som stal din stolthet.

Det finns dom som tog ditt mod.

Och dom som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,

dig som ingen ser.

Du som saknar vänner

och knappt vill andas mer.

Hör på mig min kära,

hur ska jag få dig att förstå:

Du måste resa dig upp och gå!

Men det finns nåd för nya världar

mycket större än den här,

nya skapelser och tider,

nåd för allt som blir och är.

Och alla deras lögner

betyder ingenting.

Tro mig när jag säger:

Skammen var aldrig din."

Jonas Gardell 2006
Ur "Jenny"

/K