Nora - in memorian

Ibland ter sig mitt liv så trivialt i jämförelse med hur andra har det. Jag har det ganska bra, till och med väldigt bra. Och det är gott och jag är tacksam för det.

Vi människor drabbas av tragedier. Det hör liksom till, verkar det som. Barn föds och de dör, ibland i samma andetag.

Jag vet att det händer överallt i världen, barn dör varje minut, varje sekund men trots det så är det inte föränn det drabbar någon närstående som det blir personligt. Just nu är det det här barnet som dog och inte fick leva, det här barnet som föräldrarna aldrig fick uppleva mer än den lilla korta stund i livet.


De hade sett så mycket fram emot den lilla. Förberett sig till kropp och själ.

Det är så svårt. Och trots att jag inga egna barn har (och någonstans kan jag ändå inte förstå eftersom jag inte själv upplevt det) så inser jag att det måste vara en av livets allra svåraste prövningar.

Jag vet inte mer vad jag ska skriva, bara att det är så oerhört tragiskt och att jag har lite svårt att ta till mig det jag fått veta.

Men de finns i mina tankar, föräldrarna och den lilla som inte finns mer i vår värld utan någon annanstans.

/KarinC