En tidig morgon

Jag är på väg till jobbet. Klockan är 06.40 på en ödslig perrong någonstans söder om stan. Tåget kommer men jag kan bara åka en station. Jag väntar på nästa tåg som kommer 10 minuter senare. Tre killar går av vid stationen. Den ena tittar enträget på mig och säger:

"Tjena gullet, hur e re?"

Jag svarar inte, går förbi.

"Men hallå! Jag vill bara prata lite!"

"Jag vill inte prata med dig, gå härifrån!" svarar jag och går.

Han kommer efter.
Jag vänder håll.

"Låt mig vara ifred!

"Är du sur eller? Du är trött, är du på väg till jobbet?"

Jag svarar inte.

En annan snubbe har ställt sig på perrongen, vid godoisautomaten och ställer sig och kissar. Jag går över strimlan av kiss. Det är äckligt.

Snubben som tilltalat mig säger med ett flin:

"Gör det något om jag kissar här?"

Jag svarar inte och tittar inte utan går uppför rulltrappan och ställer mig vid spärren. Väntar på tåget där. Det är 8 minuter kvar.

Jag är märkbart uppskakad. Kanske ville han bara prata, men det ville inte jag. Jag kände mig hotad och blev faktiskt rädd. Tänkte på att jag var ensam där på perrongen med tre män som hade fått för mycket sprit eller något annat och var på väg hem. Det var en ödslig och obehaglig stämning. I morgon ska jag ha mitt överfallsalarm med mig. Morgon, middag, kväll!

Jag vill inte känna mig hotad, rädd eller ens obehaglig till mods när jag går utanför dörren, vare sig det är på morgonen, kvällen eller under natten. Tyvärr är det något vi kvinnor varje dag får känna av, att vårt livsutrymme bit för bit krymper!

Nej, jag tror inte att alla män är våldtäksmän. Men jag lyssnar på min kropp och min intuition när den säger mig att vara försiktig och att nu, nu ska jag gå härifrån. Nu är det obehagligt.

Jag har rätt att säga ifrån!

/K