Idoldyrkan 1983

Det var egentligen aldrig meningen att denna blogg skulle handla om 80-talet, jag tror det är en fas jag går igenom. Jag är inne i en 80-tals nostalgitripp, min ungdoms tid. Om mitt liv var bättre som tonåring än vad det är nu, vet jag inte. Jag vill minnas att det var rätt jobbigt emellanåt. Men å andra sidan är livet som 30-plusare tämligen tungt det också.

I början av 80-talet var Michael Jackson en av mina stora idoler. Jag älskade honom. Han var bäst! Och runt 1980 såg har fortfarande bra ut. Men redan då var han störd. Jag tyckte synd om honom och ville ta hand om den vuxne mannen som var ett vuxet barn. Det där kanske låter lite... skruvat men kom då ihåg att jag var elva, tolv år gammal och på väg in i puberteten. Jag hade massa romatiska fantasier när jag var barn. Jag fantisreade om Tom Cruise också och Ralph Macchio (ni vet han i Karate Kid) och så Mikael J. Fox såklart ("Tillbaka till framtiden"). Det var tämligen naiva och oskuldsfulla fantasier, jag försäkrar :)

Det ger ändå en fadd eftersmak så här i efterhand, med tanke på alla skriverier och skandaler runt Michael Jackson. Egentligen fanns alla tecknen redan under 80-talet, på att han var störd i sitt allra innersta. Jag tycker det är tragiskt både för de barn som råkade ut för hans övergrepp och för honom själv, att det gick så långt.

Jag vill egentligen fokusera på hans musik som jag anser, fortfarande håller efter 25 år. Men jag kan inte kommentera hans musik utan att säga någonting om det jag skrivit om ovan.

Så nu till musiken!

Jag kommer ihåg när jag såg Thrilllervideon första gången på TV. Alla pratade om den och till sist fick jag se den! Jag har för mig att den visades sent en fredagkväll och jag fick vara uppe för mamma så jag kunde se den. Det var den första riktiga musikvideon med någon form av handling. Den var så bra! Och den håller fortfarande! Den är fortfarande bland de stora. Michale Jacksons storhetstid var tycker jag, under "Thriller"- perioden, 1983.

Zombiedansen är en klassiker och musiken outstanding. Mannen var ett musikaliskt geni. Hans speciella dansstil var nyskapande med de där snabba korta rörelserna. Snurren, tåspetslyftet, moonwalken. Det var ganska svårt att få det det att se ut som man stod stilla samtidigt som man gick framåt, fast baklänges, rewind/rewerse.

Åren 1987-88 börjar han se allt konstigare ut, vitare liksom. Det ser inte längre ut som samma person. Hans album "Bad" är bra den också men sen tycker jag att det bara gick utför. Min idoldyrkan av Michael Jackson dör ut där någonstans runt 1985-86 kanske.

Så slutar historien om min idoldyrkan av Michael Jackson och som kanske inte skiljer sig så mycket från andra tonåringars dyrkan av en artist. Den skulle följas av många många fler, men det är en annan historia.

/K