Lita på min intuition

Klockan förmiddag ringde telefonen och då var det Chefen från Bromma som ringde angående jobbet jag sökte, där en ny gruppbostad ska öppnas nu i vår. Han ringde och sa att jag inte var en av dem som kom med och sa att anledningen var att de var osäkra på om jag skulle stanna kvar med tanke på den utbildningen jag hade (arkeologutbildningen syftade han på). Han sa att det var inte på grund av kvalifikationerna, för de har du ju... som han uttryckte det.

Jag sa inte så mycket, utan mer "jaha men det var ju bra att du ringde, hej då." Övervägde under en mikrodels sekund om jag skulle säga att "men det gör inget, jag har redan fått ett jobb, i BREDÄNG och jag har redan jobbat en vecka!" Men jag gjorde inte det. Det kom inte för mig, jag lät det vara. Vad skulle jag uppnå med det, mer än en knäpp på näsan kanske? Orkade inte, ville bara bli av med samtalet så fort som möjligt.

Kanske det är en av de många anledningarna till att jag blev låg och orolig förut? Han var min förra chef på jobbet på söder, och han var ingen bra chef. Det var problem i personalgruppen och vare sig personal eller brukare mådde bra. Jag dunkade mitt huvud blodig och höll på att gå under bokstavligen. Jag kämpade länge och väl för att vi i personalgruppen skulle få grupphandledning för att kunna lösa de konflikter som alla visste om fanns där men som ingen ville se eller erkänna. Men jag blev motarbetad både av honom och av en del drakar inom personalgruppen. Det slutade med att jag sa upp mig. Jag hade inget val, det var verkligen ett sjunkande skepp. Jag är glad att jag kom undan med livet och förståndet i behåll.

Tänk om jag jobbat för honom igen? Hu! vilken mardröm! Tur att det inte blev så! Jag får tacka mig själv som indirekt saboterade intervjun jag var på för några veckor sedan.
Bra gjort Karin! :) *klappar mig själv på axeln*