Kalla mig plutten

Jag har känt mig både ledsen och ynklig idag, eller om det är ungefär samma sak. TVivlen på mig själv har idag av någon anledning varit extra starka idag. På förmiddagen satt jag framför datorn och skrev, det blev en ny dikt om ett möte för länge sen. Jag kom ihåg hur stark intryck den lille killen på tunnelanan gjorde. Jag skrev om det då i min dagbok, ritade till och med en bild minns jag.
Dikten finns att läsa på min sida på Poeter.se.
-------------
Jag kom till jobbet. Jag kände mig lätt nervös eftersom det var första riktiga dagen. Egentligen vet jag inte riktigt varför det blev så jobbigt och jag var så ledsen, det finns säkert flera anledningar.
Jag känner mig ensam, så är det. Det lilla barnet i mig tittar fram också och så kommer alla tvivel på mig själv fram som en gubbe i lådan och jag blir jätteosäker på allting. Hur jag lagar mat, hur jag gör si eller så. Jag blir påmind om hur det var förr om åren då jag arbetade på en gruppbostad på söder i Stockholm. Det var inte bra där de senaste åren.

Allt det kom upp i en röra och så Mr X som säger när jag uttrycker att jag är låg och lite ledsen. "Amen plutten...." med den där rösten som gör att det gör ännu mer ont i mig! Jag vill bli kallad för plutten, men av någon som verkligen menar det och bryr sig om mig! Jag vill att HAN ska säga det till mig och mena det! På riktigt! JAG VILL BLI ÄLSKAD!!!!

Det finns andra.... det vet jag. De kommer någon..... kanske. Eller? Jag vet inte.