Men så hur gick det då?

Jag kom till intervjun en kvart tidigare även fast jag gick till ett fik och tog en kaffe innan vid pendeltåget. Jag fick sitta och vänta ett tag men kände mig trots det lugn. Fast egentligen är det inte så konstigt eftersom jag förberett mig mentalt sen igår kväll och det fortsatte under hela förmiddagen.

Jag träffade två personer vid Landstingsarkivet i Flemmingsberg. Blev lite spänd och nervös över det men höll god min. Och det gick faktiskt bra. Mycket bra till och med och både de och jag var nöjda. Jag var avslappnad men ändå skärpt. Det finns inget motsägelsefullt i det tycker jag, det går att vara både och samtidigt. Jag var mig själv, hade både tiger och lite elefant i mig tror jag. Bestämd, trygg i mig själv, allert, fokuserad och målmedveten.

Nu hade de ju tyvärr inget arbete att erbjuda trots att de har så mycket att göra. Men jag var helt klart intressant för framtida uppdrag. Det känns lite trist förstås, blev lite av ett antiklimax faktiskt.

"Ja vi är jättenöjda" och

"Det här känns ju jättebra men tyvärr har vi inget att erbjuda just nu".

Suck alltså. Men som min kära syster sa:

"Se det som övning"

Och det är precis vad jag gör.

Nu ska jag fundera på om jag ska ta det där jobbet på ABA i alla fall (Jag har glömt att nämna det). Det är inget kvalificerat arkivariejobb och lönen är sämre och det gäller bara ca 2 månader, om ens det... men det är bättre än ingenting! Och jag får ju i alla fall jobba kvar på arkivet! Med trevliga arbetskamrater!

Eller är det att sälja sig för billigt?

Min kollega Zc har tackat nej till dem. Frågan är nu hur jag ska göra.

Jag vet faktiskt inte.

/K