Kursen

Tänk att jag kan bli så påverkad av en person. Så påverkad av en persons kommentar om mig. Jag blir så arg på mig själv att jag lät henne komma liksom under huden, kände föraktet mot mig och mot oss allihopa som satt där i rummet. Jag såg det på henne. Hur hon satt, hur hon uttryckte sig. Jag hörde det i hennes röst.

Som en våt filt fastnade det på min hud och täckte över mun och näsa. Ogenomträngligt förakt mot oss andra.

Obehagligt! Bort! Bort!

Jag är lyhörd och känner av människor och stämningar men detta gjorde mig helt perplex. Ena stunden var hon ifrågasättande och aggressiv, allt på en gång för att helt plötsligt prata om Jesus i sitt hjärta. Och det är väl jättebra. Finfint! Om än något motsägelsefullt, men vem är inte motsägelsefull? Livet är fullt av motsägelser och allt är sannerligen inte svart eller vitt. Fråga mig, jag vet, eller tror mig veta... Men när hon går över till att ifrågasätta varför jag är där, då har hon gått över gränsen.

Jag blev aldelles stum och det var som om halva hennes mening försvann i något slags surr, kändes som en käftsmäll.

Jag vill inte lägga mig på samma nivå som hon. Det är under min värdighet. Därför slutar jag här, annars kan jag kanske börja fara ut i okvädningsord och sånt håller inte jag på med.

Det var inte kursen i sig som var konstig, den var bra med andra trevliga människor, god middag och intresssant föredrag. Det var den avslutande diskussionen som urartade.


/K