Min yngsta vän

Han är snart 6 månader. Leo.

Jag träffade A och Leo vid Axelsbergs centrum. Han är världens finaste kille, det bara är så. När jag tittade ner i vagnen för att hälsa fick jag världens leende tillbaka. Jösses vad det kändes i hjärtat, det liksom svällde av kärlek!

Vi gick till deras nyinköpta tomt ooch där satt vi på terassen och åt sallad. Leo vände och vred på sig på den utlagda filten och höll huvudet högt, högt. Han har börjat äta riktig mat och han åt med god aptit. Han var aldelles svettig på ryggen av värmen och han blev nog ännu varmare när vi höll i honom.

Han kräktes på min axel men det är väl sånt man får räkna med, det var inte så farligt. Herre jösses, lite kräks klarar man väl av! Jag har varit med om värre.

Leo somande på filten och jag satt och läste en bok medan A tog ett tag med den nyinköpta grästrimmern. Han vaknade igen lugnt och stilla men efter ett tag blev han lite kinkig och jag tänkte att han kanske var törstig så han fick lite vatten. Han satt i mitt knä på filten och höll i nappflaskan och klunkade i sig, den lille parveln.

Vid klockan em var det dags att bege sig.
En fin dag har det varit idag.

/K