Funderingar kring vår vänskap

För några timmar sen fick jag reda på att min moster ligger på sjukhus. Det var min mamma som berättade det. Jag vet att M inte mått bra och på senaste tiden har hon blivit sämre. Jag känner en obestämd oro och rädsla och mina tankar går fram aldelles för fort fram... tänk om, tänk om. Och så får jag skuldkänslor för att jag tänker så och för att jag varit dålig på att höra av mig, fast så har det varit ända sen hon flyttade till England för ett antal år sedan.

Vi har alltid haft en nära kontakt ända sen jag varit barn hon och jag, och när vi ses eller pratas vid i telefonen tycks vi alltid kunna ta vid där vi sist slutade. Det är en sällsynt och speciell kontakt vi har och som funnits där under alla år. Vi är lika, vi är av samma sort, fastän det skiljer nästan 40 år mellan oss. Men det spelar ingen roll, vi har alltid kunnat prata och delat tankar och känslor med varandra. Vänskap kan vara tidlös och gå över många olika slags gränser. Desvärre har vi glidit ifrån varandra under de senaste åren. Hon har sitt liv i England och jag bor här, i Sverige. Hon kommer hit varje år vid olika tillfällen och då ser vi alltid till att försöka träffas eller i alla fall pratas vid i telefon. M och hennes man skulle vara med oss vid midsommar med hon mådde så dåligt att det inte gick, till stor besvikelse för både henne och oss.

Nu blir jag riktigt ledsen! Är mer påverkad av detta än jag egentligen vill erkänna. Jag känner mig konstigt avdomnad i kroppen, om det är för att chocken fortfarande sitter i eller börja släppa... eller om jag faktiskt börjar ta in vad mamma berättat, vet jag inte. Jag hoppas hoppas hopppas (och ber) att M snart blir bättre!

Nu ska jag ta en promenad, måste reda ut mina tankar och bara vara,
en liten stund.


/K