Hitta hem

Sitter här och skriver till tonerna av Pastor Calvin Bridges gospelmusik. Kan behöva bli lite stärkt i själen. Jag har en tro om än något vacklande.

Det fanns en tid i mitt liv för inte SÅ länge sen som jag gick i kyrkan, nästan varje söndag. Allhelgonakyrkan på söders höjder var min tillflyktsort när allt var som svårast. Där kunde jag vara mig själv, jag fick vara ledsen när jag var det eller glad. Där hade jag många vänner och det fanns en gemenskap som jag tilltalades starkt av och hade ett behov av. Kärlek till människan. Jag sjöng i gospelkören under flera år och gick oftast på mässan efteråt. Kyrkan var alltid fullsatt, varje söndag. Så är det fortfarande, för trots att det är i svenska kyrkans regi, är upplägget annorlunda. Det är en friare och en mer mänsklig form än vad jag tycker att det brukar vara i svenska kyrkan. Prästen är inte "high and mighty" han/hon är som du och jag. Predikningarna rör livet, Gud, om hur det är att vara människa. Hur svårt det kan vara.

Så, varför går jag inte kvar där om det nu var så bra?
Jag tror fortfarande på Gud och jag vill fortfarande hitta min inre kärna, det som är jag. Jag vill tillbaka hem.

Det var vissa saker som hände som fick mig att se och känna att allt inte var så bra. Inte för mig i alla fall. Att det inte var riktigt som jag trodde. Om det sen var att det blivit annorlunda med tiden eller om jag hade förändrats, det vet jag inte och det spelar heller ingen roll. Jag började mer och mer känna mig obehaglig till mods. Människor sa konstiga saker till mig och jag upptäcke att det inte var en så tillåtande och öppen atmosfär som jag trott. Jag fick inte visa mig sårbar och jag blev inte accepterad när jag visade mig. Människor gick över mina gränser om och om igen och tillsist ville jag inte vara kvar. Det var en smärtsam insikt att det inte var som jag trodde. Jag vill vara med människor som acceperar mig som jag är, även när jag är liten och ledsen. Men jag vill säga att de fanns där också, mina vänner, där jag kände att jag kunde visa mig både glad och ledsen.

Jag saknar gemenskapen fortfarande, men känner att många människor där hade en falsk religositet. De var så goda och snälla...alltid. Jag känner igen det hos mig själv när jag gick där, ofta gick jag därifrån med en tillfredsställelse av att vara god och kärleksfull mot alla människor.
Det här är komplicerat, det är ju bra att vara kärleksfull! Men det var något som inte stämde. Kanske var det det att jag ibland kände att jag var bättre än andra människor? Det blev vi (i Allhelgonakyrkan) mot dom, och då har hela idén om ett kyrka öppen för precis alla förlorat sitt syfte! För det var det som jag tilltalades av i Allahelgonakyrkan, att ALLA var välkomna och här får du vara precis den du är! Då är det inte så konstigt att jag trodde att det gällde även mig.

Jag vill inte baktala Allhelgonakyrkan. Den tiden har betytt mycket för mig och jag behövde vara där då. Men tillsist blev det dags för mig att gå vidare och jag kände att det inte längre gav mig det jag behövde. För många, många människor är Allhelgonakyrkan viktig! Och kyrkan fyller en viktig funktion. Det tål att funderas på, varför människor vallfärdar dit från hela Stockholmsområdet! Vad är det som gör den så speciell? Andra kyrkor kunde lära sig något av det när det pratas om att det är så tomt i svenska kyrkor.

Kanske jag någongång går tillbaka. Ingenting är omöjligt.